torsdag 21 januari 2016

Privilegiesamhället

.
Vid jul skulle vi handla någon mindre sak på Coop Forum i Ersboda, utanför Umeå. Närmast ingången fanns en aktningsvärd samling handikapplatser. Nästan alla var lediga. Eftersom jag skulle sitta kvar i bilen ställde jag mig på en av dem. Om det skulle behövas kunde jag ju omedelbart flytta på mig. Det fanns nog åtminstone åtta platser lediga runt omkring mig och det var ganska lite folk i rörelse.

Strax efteråt parkerade en bil några platser ifrån mig. Ett ålderspensionärspar sökte sig mot ingången. Mannen som utstrålade gammal fackombudsman lång väg blängde irriterat på mig när han passerade. Jag hade ju inget handikapptillstånd i rutan - varken ett äkta, ihopmyglat eller hemmagjort och det var uppenbart att det störde honom.

Efter en kort stund kom paret tillbaka. Då kunde han inte hålla sig längre utan kom fram och knackade på rutan. ”Du får inte stå där! Det är en handikapplats!” Vid det laget kände jag mig ganska provocerad. Det var visserligen en handikapplats, men det var fullt av tomma handikapplatser runt omkring mig, som ingen behövde. Jag hindrade ingen. Och han själv gick helt obehindrat. Över huvud taget tyckte jag att det kändes konstigt att han kunde springa runt som en ung pojke på Coop Forum, som är en mycket stor affär, kanske en hektar eller mer. Ändå kunde han inte gå 8-10 meter till för att ta sig till bilen… Jag kunde därför inte hålla mig utan svarade: -Ja, men det vet du ju hur det är med de där handikapptillstånden. Det är ju bara myglare allihop. Det har man ju sett på TV.

Han blev nog lite överraskad över att jag inte bad om ursäkt och kröp undan efter att ha kränkt hans privilegier. Han vacklade till och sa att han är i alla fall ingen myglare och gick till sin bil. Det var nog tur det. Annars fanns alla nödvändiga ingredienser för en frisk verbal dissekering av hans revirvaktande och dess bakomliggande orsaker. För det var väl det saken handlade om? Efter decenniers slit som fotfolkspolitruk hade han på sin ålders höst beviljats ett privilegium på andras bekostnad. Och här skulle ingen komma och tränga sig in på hans privilegium. Att han inte kunde nyttja alla åtta platser, och ingen annan heller behövde dem, spelade ingen roll. Om han inte håller allmänheten borta från handikapplatserna som han efter lång och trogen tjänst belönats med ett privilegiebevis till, och om alla kan stå på platserna, har han inget privilegium.

För att skapa hans och andra myglares förmåner måste man först skapa en brist eller ett hinder. I det här fallet ett förbud för andra att stå på platserna, som man lagom kamouflerande kallar för ”handikapplatser”. Ett mer ärligt namn skulle vara ”politrukplatser”. De finns överallt - i överflöd. Däremot finns knappt några handikappade som behöver dem. Däremot finns det gott om premierade politruker och politiska fotsoldater belönade med falska handikappbevis, som blockerar platserna.

Sådär har nationalsocialdemokratin skapat brist och privilegier även på andra områden. Tydligast är det säkert i fråga om bostäder i Stockholm. Där har man sett till så att det råder brist på bostäder som därigenom blivit väldigt dyra. Sedan har nationalsocialdemokratin använt fackföreningarnas intäkter till att köpa stenhus centralt i stan. Det är samma pengar som bortkollrade eller fega fackmedlemmar låtsas tro att används till facklig verksamhet och till strejkkassor. Men så är det inte. Pengarna används till lyxlägenheter och lyxliv för fackliga pampar och nationalsocialdemokratiska pampar. Fackets och partiets pengar använder de kriminella  även till att skänka exklusiva lägenheter åt varandra. Medlemmarna ser vad som händer, men är för fega för att reagera eller göra något åt det. Därför är de också dömda till att plundras av kriminellt slödder skyddade av ett lika kriminellt rättsväsende. De som begriper ställer sig av allt att döma i kö, för att komma ifråga för belöningssystemets gåvor.

Jag ska återkomma till detta och ”granskningen” som shanghajades.

Södertälje torsdagen den 21 januari 2016
Mikael Styrman

.

Inga kommentarer: