Poiltikerhjältarna och Right Livelihood-tillkännagivandet

.
Sverige har en lång och stolt historia på frihetens och rättvisans barrikader. Alltid på de förtrycktas sida. Så vill vi gärna se oss. Så får vi lära oss i skolan att det är och så menar som regel svenska media att det förhåller sig. Men hur är det i verkligheten?

Bland annat skickade Sverige lite vapen till Finland när de försvarade sig själva - och Sverige - mot Sovjetunionen, i två krig: Vinterkriget 1939-1940 och Fortsättningskriget 1941-1944, för att utjämna oddsen lite. Sedan fanns det svenska frivilliga, men det var enskilda frivilliga, inte det officiella Sverige.

För att det inte skulle bli för jämnt stoppade Sverige de allierades plan på att skicka trupper till Finlands hjälp mot Sovjetunionen 1940.

Sverige levererade järnmalm till Tyskland 1939-1944. Före Andra Världskriget, 1938, när industrin ännu var intakt hade Tyskland en egen produktion av järnmalm uppgående till 15 miljoner ton per år. Som mest levererade Sverige 40 miljoner ton järnmalm per år till Tyskland. Det torde inte vara någon överdrift att påstå att de svenska järnmalmsleveranserna förlängde kriget med tre år eller mer. I januari 1942 hölls Wannseekonferensen under ledning av Reinhard Heydrich och senare 1942 tog det storskaliga, industriella, mördandet fart. Utan svensk järnmalm ingen judeutrotning mm. Så enkelt är sambandet.

I mars-april 1945 räddade Svenska Röda Korset (det här var före Bengt Westerbergs tid) under Folke Bernadottes ledning ca 15.000 lägerfångar, företrädesvis skandinaver. Efter krigsslutet räddades ytterligare ca 10.000. Det här framställdes i Sverige, och har framställts under hela efterkrigstiden som om svenskarna nästan vann kriget alldeles själva. Det må ha varit något förskönande beskrivet men kanske det räddade en och annan svensk maffiamedlem från att bli åtalad för krigsbrott?

Efter att ockupationen av Norge inletts vidtog en omfattande tysk trafik genom Sverige. Ända fram till våra dagar framställdes även det i förskönande former - som permittenttrafik. Idag vet vi att transporterna omfattade hela divisioner med vapen, maskiner och allt, kontinuerliga leveranser av vapen, ammunition och förnödenheter. Utan svensk hjälp knappast någon uthållig ockupation av Norge.

Efter krigsslutet resulterade de svenska hjältedåden i transporter av tiotusentals ryska krigsfångar och den ökända baltutlämningen vilka alla ledde till en säker död för de som omfamnades av den svenska självständigheten och medmänskligheten.

Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg lyckades rädda tiotusentals judar undan deportation till förintelseläger under 1944 i Ungern. Han togs av ryssarna i början av 1945. Den Svenska regeringen, genom Tage Erlander och Gunnar Hedlund, vågade fråga efter honom 1956, under ett besök i Moskva.

Dag Hammarskjöld, FN:s Generalsekreterare omkom 1961 nära Ndola, i dagens Zambia, dåvarande Nordrhodesia, när det flygplan han färdades i sköts ned. Hammarskjöld försökte medla i den då pågående Kongokrisen, föranledd av att den mineralrika provinsen Katanga under Moise Tshombe, med kolonialmakters stöd bröt sig ur Republiken Kongo. Än idag väntar på att svenska regeringen ska våga göra något substantiellt för att ta reda på omständigheterna kring mordet på Hammarskjöld och hans sällskap.

Nu när Edward Snowden skulle utses till mottagare av Right Livelihoodpriset fick inte tillkännagivandet ske i UD:s lokaler, efter ingripande av Carl Bildt. Efter att prisutdelningen skett har nu meddelats att nästa års pris får tillkännages i UD:s lokaler. Det gäller förstås bara om det inte visar sig att även nästa års mottagare är någon som kan misshaga USA, eller något annat mäktigt intresse.

Med så många exempel på svenskt bristande civilkurage och hederlighet, rent av sådana ryggradslösa traditioner kunde det förstås inte ha gått på något annat sätt med Right Livelihood-tillkännagivandet. Och då har jag inte andats om Sveriges roll i spionaget och massavlyssningen.

I rättvisans namn ska sägas att det finns exempel på motsatsen också. Fall där enskilda svenskar klivit fram och visat prov på civilkurage och hederlighet utöver det vanliga. Exempelvis kan nämnas Harald Edelstams agerande som svensk ambassadör i Chile vid tidpunkten för Pinochets militärkupp samt Hans Blix insatser som vapeninspektör i Irak. Men tyvärr är nog de positiva exemplen få även efter en noggrannare analys - och det är alltid enskilda individer Som kollektiv är svenskarna fega, ryggradslösa och ohederliga.

Södertälje onsdagen den 3 december 2014
Mikael Styrman
.