onsdag 1 januari 2014

Eldarna på elloket

.
På 1980-talet skakade västvärlden på huvudet åt fackföreningarna i Margareth Thatchers England. Trots att teknikutvecklingen hade gjort att man inte behövde några grafiker för att ge ut tidningar tyckte de engelska militanta fackföreningarna att tidningarna ändå skulle ha grafikerna kvar. Mer sansade bedömare ansåg det vara liktydigt med att ta med sig ånglokens eldare till elloken.

Nu försvinner journalistjobben i hög takt. Det finns säker flera orsaker till det. En orsak är naturligtvis att tidningarna inte längre utför någon granskande uppgift. Man är inte längre den tredje statsmakten som vår demokrati förutsätter. Och om man inte gräver och söker fram nyheter behöver man inte några journalister.

Det speglar på något sätt det övriga förfallet i staten och samhället, rättsväsendet, Telia, Vattenfall, Vägverket osv. En näraliggande jämförelse är den nuvarande ordningen genom vilken inkompetenta eller korrumperade upphandlare av statliga underhållstjänster låter kontraktören själv avsyna och godkänna det egna arbetet.

Nyheterna produceras numera genom att myndigheter, politiska spindoktorer och större företag förser i huvudsak TT med pressreleaser som vidarebefordras till tidningar och TV som publicerar dem. Ibland nöjer man sig med att tala om, eller ”tipsa”, om vad som bör skrivas om och i hurdana ordalag.

Det påminner en del om hur Propagandaministeriet i det moraliska föredömet Hitler-Tyskland arbetade. Men vi använder inte begreppet i Sverige. Det anses ännu för belastat. Det behövs viss personal för att fylla tidningen även med viss lättare underhållning som inte myndigheterna ännu producerar. Expressen var förr en vass och grävande tidning vilken korrumperade makthavare fruktade. Det är ju helg idag, så det är väl inte alldeles rättvisande, men något får vi veta genom att studera rubrikerna. Till att börja med har jag utelämnat sportbilagan. Det är ofta halva tidningen, eller mer. Återstående större rubriker vid min koll idag var:

- Skolk - då tillhör svenska elever toppen
- Polisen söker man i reflexväst för dådet
- Så botar du baksmällan
- Så överlevde vi Estonia-katastrofen
- En halv miljon raketer - på bara sex minuter
- Omaira kan vara årets första bebis
- Tour de Ski ”Jag kom inte hem förrän halv sju”
- Har andraplatsen trots misstaget
- Händelserna som fick oss att surfa mest i fjol
- TEST: Känner du igen världens fulaste bilar?
- Känner du igen loggan - koll på flygbolagen?
- Husmanskost mot alla odds.

Och sedan, efter sju struntrubriker ytterligare, kommer på 21:a plats: Många våldtäktsfall på nyår i Göteborg.

Det var nio (!) våldtäktsfall i Göteborg under nyår. Men i den maktslickande pressen har det föga nyhetsvärde - åtminstone på nätet. Kan fnaskandet bli tydligare?

Varför blir det så? Förmodligen för att tidningen anpassat sin produktionsteknik efter sin rekryteringspolicy. Idioter kan inte göra bra tidningar hur lojala de än är. Därför ser tidningen likadan ut som den gjorde förra nyårsdagen, och den förrförra, och den dessförinnan och som den har sett ut alla nyårsdagar sedan långt, långt tillbaka i tiden då det ännu fanns folk anställda som kunde göra tidningar. Sedan har man följt samma körschema på samma enfaldiga nivå år efter år efter år… Och man är säkert imponerade över den egna kompetensen.

Nu lyser det om tidningen att vi som jobbar på tidningen hyser ett sådant läsarförakt att vi tror att du är ett sådant jävla pucko, Svensson, att vi kan lura av dig pengarna och få dig att köpa tidningen, om vi så fyller den med hästskit.  

Som innehållet i tidningen skvallrar om behövs inte mycket journalister numera. Tidningens nära nog enda uppgift är numera att sprida politisk propaganda som kan trygga maktpositionerna åt allt svagare och valhäntare men samtidigt allt skrupelfriare politiska nyckelspelare. Även andra mer betydelsefulla ekonomiska aktörer kan komma i åtnjutande av tidningens tjänster. Tidningens viktigaste och snart enda funktionär är redaktören. En eller flera beroende på tidningens storlek. Men sedan mycket lång tid beskriver inte titeln redaktörens uppgift. Egentligen är han en politruk av den sort som under Sovjettiden fanns på alla betydande arbetsplatser. Fast där kallades han politisk kommissarie. Redaktörens uppgift är att övervaka att inte material onödigtvis söker sig in i tidningen, vilket beskriver missförhållanden eller påtalar oegentligheter i den politiska och administrativa förvaltningen av landet. Eftersom allt innehåll av betydelse produceras centralt, på TT eller ännu högre, är journalisterna i rask takt på väg att förvandlas till vår tids eldare på elloket.

Har det alltid varit så här? Jag vill inte tro det. Jag tror att det är en följd av den sedan länge metodiskt genomförda fördumningen av riksdagen. Förr var riksdagsman nära nog det finaste en vanlig svensk kunde bli. Och riksdagsmännen röstade efter sitt förstånd och sitt samvete, för landets och folkets bästa. Så inte längre. Idag är det liktydigt med en skurkstämpel att vara riksdagsman. Det betyder en ryggradslös person som mot en kraftigt överdriven ersättning på order röstar igenom omoraliska och ofta direkt skurkaktiga förslag, vare sig han eller hon förstår innebörden av handlingen eller inte. För det mesta förstår nog inte dagens riksdagsmän vad de beslutar om men förmodligen skulle det inte påverka utfallet av röstningarna om de gjorde det. Därifrån fortplantas förfallet nedåt i förvaltningen. För tidningarna, mera direkt, tror jag att orsaken, nära nog oavsett nivå, är avsaknad av yrkesstolthet + ryggradslöshet + girighet i ungefär lika delar. Avsaknad av yrkesstolthet följer av avsaknad av kompetens. Den som inte kan sitt jobb har inte heller någon förmåga att känna stolthet över hur arbetet är utfört. Som inom andra områden är felet att man prioriterat lojalitet framför kompetens vid tillsättandet av redaktörer. Tidningsägarna är inte längre intresserade av att tjäna sina pengar genom att göra en bra tidning. De tjänar istället sina pengar på att driva igenom och dölja beslut till gagn för maffian och till skada för folket. Svaga chefer tenderar att omge sig med ännu svagare medarbetare för att söka dölja sin egen oduglighet. Det, och det etablerade faktum att den enögde är kung i de blindas rike förtäljer att det förmodligen finns ganska få, som förstår eller bryr sig om vad som händer på tidningarna. Den som förstår, och jobbar kvar, torde ha ett elände att se sig i spegeln på kvällen eftersom det är en arbetssituation som är ägnad att vara förödande för medarbetarnas självbild.

Mutholm onsdagen den 1 januari 2014
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Anders Bäckström sa...

Det tyvärr alldels för sant. Inget jag kommer på just nu när jag läser dina rader. Men de förstärker min syn på journalistiken. Jag har vid något tillfälle nyligen konstaterat/skrivit att de felsta (inte alla, naturligtvis) skall inte kalla sig journalister, utan eb bättre benämning är "Språkrör"! Jag har ofta de senaste åern funderat på om vi är på väg mot censur? Jag ser en mycket stor skillnad på journalistiken de senaste 12-15 åren. Den grävande dito, är snart ett minne blott. Pressen förmedlar numera. Vem, skall våga ta de känsliga frågorna? Det här är mycket allvarligt. "En röst Ett folk"!

Mikael Styrman sa...

Jag kan beskriva det utifrån vår situation

Fram till mitten av 1980-talet hade sosseriet total kontroll över media.
För vår del innebar det att journalisterna när det gjorde sina beställningsangrepp på oss så antingen brydde de sig inte om att fråga efter vår uppfattning eller så frågade de, men tog inte med något i tryck.

När sosseriet förföll uppstod viss relativ pressfrihet, åtminstone i Norrbotten.
Vi fick något som kan beskrivas som en Pragvår.
Det innebar att de började fråga oss också och i allt högre grad tog med våra svar.

Sedan har det skett en sorts generationsskifte.
Efter hand som sosseriet brutit samman har makten över media glidit över i andra händer.
Uppenbarligen är det mer hårdhänta psykopater som styr media nu än tidigare eftersom kontrollen tycks hårdare nu.

På riksnivå kom det aldrig någon Pragvår. Där har censuren hållit tätt hela tiden.