.
I veckan presenterades nyheten att svenska SSAB köper finska Rautaruuki.
Viss oro uttrycks i affärspressen för att den "logiska" affären kan stöta på patrull inom konkurrensbekämpningsmyndigheter inom Sverige och EU. Men den oron måste vara väsentligt överdriven. Enligt gängse synsätt inom den offentliga förvaltningen och makteliten, som egentligen styr i bakgrunden, är konkurrens bra, så länge de stora vinner.
Framgångarna så här långt inom konkurrensbekämpningsområdet talar sitt tydliga språk. Tack vare hög effektivitet och frihet från "illojal" konkurrens kan SSAB unna sig att driva en mycket effektiv och resurssnål verksamhet, till gagn för konsumenter och skattebetalare.
Det heter att man ofta direkt kan avläsa hur effektivt driven en verksamhet är genom att studera materialflödet i produktionen. Och då måste SSAB vara mycket effektivt drivet eftersom man kan unna sig att, decennium efter decennium, plocka ut glödande och lågt förädlade stålämnen ur stålverket i Luleå. Därefter låter man dem svalna och flyttar runt dem i Luleå innan man lyfter ombord dem på ett tåg för den vingliga, stötiga och äventyrliga hundramilaresan ned till Borlänge. Väl framme i Borlänge lastar man av dem och flyttar runt dem lite innan man åter hettar upp dem och förädlar dem ett litet stycke till på dess långa färd för att förvandlas till bilar och klockor, i något annat land, som inte har nischat in sig på att vara råvaruproducerande och hyllande analfabetismen, som Kongo, Nya Guinea och Sverige.
Att de här pajaserierna fortfarande pågår och naturligtvis kommer att accentueras när Rautaruuki absorberas av denna stålcirkus säger oss mycket om konkurrensbekämpningsmyndigheterna i EU i allmänhet och i Sverige och Finland i synnerhet. Men det säger oss också något om hur mycket pengar någon blåste de svenska skattebetalarna på när hela denna absurda transportcirkus byggdes upp, som man då förmodade, för en tillfällig period. Annars skulle denna satir nog vara avvecklad sedan länge.
Andra - mindre effektiva, eller mindre skyddade - tillverkare tvingas bygga upp sin verksamhet så, att en gång upphettade ämnen inte tillåts varken stanna eller svalna innan de, i bästa fall, trillar ut som färdigt paketerade klockor i andra änden. Dit når man knappast, men en tillverkare som inte är skyddad av en korrupt statsapparat strävar ditåt. Den som är skyddad är mer upptagen av vem som ska mutas härnäst och vem man ska hålla sig väl med för att skydda sig från marknadskrafterna.
Jag minns inte längre vad S:en i SSAB står för. Men kanske står något av dem för Segezha Bumprom? Därifrån tycks åtminstone SSAB:s intellektuella stimulans och affärsmässiga mentorskap komma.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kina bygger ju upp egna järnverk och tillverkar snart allt, När rasar korthuset Luleå Kommun som har 18 miljarder i skuld, Och när de som köpt villor och lägenheter där till fantasisummor och blir av med jobbet. Kan det gå att sälja Utlandsvaror och tjänster till varandra, samt ta in hundratusentals invandrare per år.
Det mest logiska har ju alltid varit att både masugnar och tunnplåtverk skulle ha förlagts till Kiruna, bara att tippa ner malmen i masugnen och sen direkt valsa ut ämnena till tunnplåt, eller som det var tidigare räls, balk och rör m m. Malm och färdiga produkter till Narvik med tåg och kol i returfrakt därifrån till koksproduktion. Arbetsmarknadspolitiken har fått sätta sig över rationella och konkurrensmässiga skäl och det gick väl någorlunda an att gömma detta på den tiden LKAB, SSAB och SJ alla ingick i AB Statsföretag. Men nu när produktionssätt och produkter allteftersom konkurrensutsätts och ska stå för sin egen ekonomiska bärighet så dras ju brallorna obönhörligen ner på sådana synsätt.
Mikael,
Har du provat JO anmäla alla rättsövergrepp ni utsatts för.
http://www.jo.se/sv/JO-anmalan/Skicka-in-anmalan/
Mikael som gillar massinvandringen.
Läs / Lyssna.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5769245
Svar till Alberth:
Ja, det går snart inte att blunda för att kejsaren är naken.
Det gick ju framför allt bra innan Europa var återuppbyggt efter andra världskriget, och som Du säger, när allt ingick i en och samma köckenmödding. Då gick det att driva sådana där ineffektiva kombinat enligt östtysk modell utan att det märktes. Nu går det inte längre. Det har kunnat döljas genom att maffian och deras hejdukar i staten inte skiljer på maffians och på skattebetalarnas pengar och företag. Inte så konstigt kanske, att just de inte kan skilja på mitt och ditt.
Nu hålls de där råttbona under armarna av lönsamma statliga verksamheter som LKAB och naturligtvis statskassan i allmänhet med sin beskattningsrätt. Pengarna slussas till maffians låtsasföretag som exempelvis Stora som av allt att döma är ett stort Ponzibedrägeri - ett av flera....
Men det här svamlet med SSAB är det nog snart slut med eftersom man med sina tunga transporter dunkar sönder järnvägen som redan är i ett miserabelt skick. Järnvägen är bitvis troligen redan livsfarlig. Åtminstone är det den slutsats man måste dra när man färdas på den och kastas som en vante fram och tillbaka. Och idioterna har ju byggt Botniabanan som enkelspårsjärnväg så man måste välja mellan maffiatransporter och fungerande järnväg för persontransporter snart. Troligen väljer man att prioritera maffians transporter för att dölja tidigare plundringar av skattebetalarna. Men utan mycket stora investeringar kommer verksamheten inte att kunna upprätthållas.
Märkligt ekonomiskt förstånd dessa krutuppfinnare visar upp som inte tycks förstå att järnvägstransporterna inte är gratis bara för att rälsen råkar ligga där. Snart har man gnagt köttet av järnvägsbenen och inga pengar finns det till att bygga någon ny järnväg.
Vad blir nästa genidrag sedan man knäckt järnvägen? Blir det att köra stålämnena på lastbil? Jag skulle då inte bli förvånad om man försöker.
Svar till Anonym:
Jag har följt JO:s arbete på distans i 35 år, kanske lite mer än de flesta samhällsintresserade medborgare gör.
Mitt intryck är att JO fungerar likadant som JK och PO.
Det är oklart om det var det verkliga syftet med dessa institutioner från första början, men deras verksamhet har i princip bedrivits enligt följande regler:
1. Man friar alltid en anklagad tjänsteman om möjligt.
2. Man friar ofta även om det inte är möjligt.
3. När det inte går att komma undan blir åtgärden att man ”riktar kritik” mot den offentliganställda brottslingen i fråga. Tandlös kritik som denne inte alls behöver bry sig om och som i det fall där anledningen till kritiken är ett politiskt övergrepp närmast kommer att tjäna som beröm och vara till gagn för brottslingen i dennes fortsatta maffia-karriär.
JO, JK och exempelvis PO har idag alla samma syfte. Att skapa en falsk illusion av rättssäkerhet och hederlighet i den offentliga förvaltningen som får medborgarna att betala sin skatt och hålla käften.
Min bestämda uppfattning är att det är fullständigt meningslöst att anmäla någonting till någon av dess mutkolvar såvida man inte vill slösa bort ännu mer tid och pengar och utsätta sig för ännu mer frustration och vrede.
Svar till Anonym:
Finn mitt svar i nytt blogginlägg ”Självförstörelsedoktrinen”.
Skicka en kommentar