"Rättsväsende" i upplösningstillstånd

.
(Uppdaterad tors 26 dec, kl 08:25)

Det är länge sedan vårt rättsväsende åtnjöt något utbrett förtroende bland andra än de som kan tänkas dra personlig fördel av att säga sig ha förtroende för rättsväsendet. Med respekten är det likadant. Den finns knappt, men för att inte i onödan utsätta sig för repressalier från maktberusade psykopater tiger de flesta om sina insikter och åsikter.

I kölvattnet på Thomas Quick-målens närmast totala avklädning av de sorgliga spillror som återstår av vårt rättsväsende utspelar sig nu den ena lustigheten efter den andra. Må vara mot en svart underton.

En sådan källa till återkommande lustigheter är Dagens Nyheter i vilken, som vanligt, den svenska samhällseliten försöker, och får ensidigt utrymme för att, täcka över sprickorna i den allt mer krackelerade muren, samtidigt som kritiska åsikter som vanligt refuseras.

Göran Lambertz återkommer med sina efterhandskonstruktioner som är ägnade att dra ett löjets skimmer över såväl honom som JK-ämbetet och Högsta Domstolen. Den 17/12 i nämnda pamflett, med rubriken ”När jag läste Råstams bok började jag själv bli osäker, har han fantiserat ihop att han som JK, när han skulle granska Quick-domarna, från början utgick att domarna var felaktiga, för att sedan bli överbevisad om motsatsen. Det blir nog inte lätt att hitta en enda svensk, som är någotsånär insatt i vad som utspelat sig, som är benägen att tro på det. Men att han ids framföra det är ju båda charmigt och underhållande. Det saknar onekligen inte sina humoristiska poänger att ett justitieråd har en så defekt självbild, är så långt borta ifrån verkligheten och dessutom så till synes aningslöst är beredd att torgföra detta.

Jag kommer osökt att tänka på vitsen om mannen som skulle giljotineras, förmodligen efter att ha blivit rannsakad av ett rättsväsende av samma kaliber som vårt. Det bar sig inte bättre än att giljotinens klinga fastnade på vägen ned. Stor förvirring utbröt ända tills mannen som skulle avrättas utbrast: Jag ser felet!

Hans Gunnar Axberger har också skrivit om Lambertz eskapader i samhällselitens pamflett. Jag ska återkomma till det i ett separat inlägg. Låt mig bara nämna, att Göran Lambertz i ett svar till Axberger, i samma pamflett den 20/12, närmast gör en Freudiansk felsägning när han i sin strävan att ljuga svart till vitt väver in sig i en för honom själv allt svåröverskådligare härva av lögner. Mellan raderna finns ganska tydligt begravt hur lojaliteten med ”kollegorna” som han skulle granska som JK fick hela granskningen att gå över styr. Lambertz påstår sig vara förmögen att känna lojalitet. Jag tillåter mig att tvivla. Det Lambertz visar prov på är fullblodskarriäristens och gaskammarinkastarens totala hänsynslöshet och gränslösa egennytta. Hur ska man annars kunna förklara, om han som han låtsas, är kapabel att känna lojalitet, känner lojalitet med ”van der Kwastligan” och inte med de människor som fått nära och kära mördade och vilka är hans egentliga uppdragsgivare, dvs är de gentemot vilka en JK ska känna lojalitet?

Att Per Lindeberg, även det i DN men den 18/12, påminner om att Lambertz agerat på snarlikt sätt efter Da Costa-domarna förvånar väl knappast någon. Men det talar i samma riktning som Quick-målen. Hur många grova brottslingar i offentlig tjänst har egentligen Göran Lambertz skyddat? Det kan, menar jag, om rättsväsendet någonsin ska få ett anseende värt namnet, vara nödvändigt att granska stora delar av Lambertz yrkesgärning. Grova brottslingar tillåts gömma sig och skyddas från straff av löjligt korta preskriptionstider och av medbrottslingar som begår brott för att skydda dem. Dessa brott, i vilka en kriminell lagstiftning varit ett redskap, måste kunna rivas upp även om preskription inträtt. Avsikten med preskriptionstiden är inte att den ska vara ett redskap i brottslig verksamhet. Preskription är ingen rättighet för grova brottslingar. Preskriptionstiden ska främja rättssäkerheten - inte den brottsliga verksamheten. För grova brott som begås i offentlig tjänst är det tveksamt om det alls bör finnas någon preskriptionstid.

Att Göran Lambertz fortsätter att idissla sina floskler för att dölja att han med vett och vilja som JK skyddade skurkarna i ”van der Kwastligan” är knappast ägnat att förvåna. Det är väl åtminstone delvis chocken över att ha blivit beslagen med att ha varit en skurk som JK, som gör att han inte kan tänka nyktert. Trots allt gjorde han ju bara som han hade blivit lärd att göra, som han hade uppfattat sin uppgift som JK och som nära nog alla andra JK, före och efter honom, uppfattat sin roll. JK:s uppgift, bakom de eleganta potemkinkulisserna, är att skydda de andra skurkarna som begår brott i statlig tjänst. Men ingen hade ju anledning att räkna med att en Hannes Råstam skulle dyka upp i den svenska journalistkåren och därtill bli publicerad. Man kan förstå att Lambertz, och en del kumpaner är chockade. Det var ju ungefär lika sannolikt som att Jorden och Månen skulle krocka.

För den aningslöse verklighetsförnekaren kan det förefalla som om Lambertz i sitt svar den 20/12 utan djupare avsikter ordar om lojalitet. Men vad han egentligen gör, är att påminna om att han, på sätt som varit brukligt i det svenska rättsväsendet sedan urminnes tider, skyddat grova brottslingar enligt den hederskodex som finns i alla förbrytarorganisationer. Och han påminner om att att han nu har ”rätt” till beskydd av andra brottslingar i samma organisation. Hans skrivning är ett mer eller mindre tydligt uttryckt hot och försätter honom möjligen i ungefär samma situation som krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon befann sig i, strax innan han blev mördad, genom att ”begå självmord” i tunnelbanan.

Lambertz situation gör honom till paria nu. Få i rättsväsendet verksamma vill kliva fram och tala om att ”vi är också skurkar” genom att ingripa till hans försvar. Få vill stöta sig med honom genom att öppet visa att han är paria. Han har ju trots allt varit med ett tag och kan dra en del slödder med sig i djupet, om man retar upp honom. Möjligen är det den troligaste förklaringen till viljan att berömma hans yrkesskicklighet. Att oron är utbredd är inte att ta miste på. Det finns ju många i vårt samhälle, vilka representanter för samhällseliten har våldtagit på ett eller annat sätt och som väntar på att sanningen ska söka sig fram.

Onsdagen den 25 december 2013
Mikael Styrman
.