torsdag 17 oktober 2013

Fördumningens språkliga konsekvenser

.
(Uppdaterad 17/10, kl 09:32)

I Tornedalen har en kombination av okunnighet, ovilja att låta okunnigheten ersättas av kunnighet, av lättja, oförstånd eller eljest, samt statliga kulturpengar som väntar på att slösas bort så snart någon hittar på en förevändning att strö ut dem, lett till den språkliga analfabetismens förhärligande. Som så många gånger är fallet i språkliga gränsbygder, lär man sig grannspråket bristfälligt. Man lär sig lite grand, lär sig tala, kanske även skriva, kan göra sig hjälpligt förstådd, men med stora brister i sin språkliga förmåga.

Det som förmodligen skiljer Tornedalen från många andra gränsbygder är att i Tornedalen förhärligas denna inkompetens och oförmåga att lära sig det andra språket ordentligt, och upphöjs till och med till dygd.

Statens tjänstemän har på kulturområdet samma problem som på andra områden. Medborgarna övertaxeras, med andra ord plundras. För att dölja övertaxeringen slösar man hellre bort överflödet än anpassar skatteuttaget till behovet. Slösandet sker med betydande samvetsgrannhet.

I avsaknad av riktig, kvalificerad, kultur slösas i Sverige pengarna bort på klotter och lyten. Mycket av den konst som offentliga medel slösas på förefaller andas förakt för beslutsfattarnas intellektuella kapacitet. Med statliga kulturpengars hjälp intalas tornedalingarna att de är särskilt märkvärdiga för att de är för lata och ointresserade för att lära sig ordentlig finska och istället försöker tala med sina finska vänner, åtminstone delvis, med svenska ord med finska ändelser. Charmigt, javisst, men knappast något att glorifiera.

Det finns även utrymme för att tycka, att det är oartigt mot finnarna och deras språk att inte bemöda sig att tala deras språk ordentligt. På motsvarande sätt kan det vara ett uttryck för förakt mot Sverige och svenskarna att vara i landet år efter år utan att lära sig annat än Rinkebysvenska eller annan rotvälska. Budskapet kan vara: jag respekterar er inte och bryr mig därför inte om hur jag talar ert språk.

Tornedalsfinskan kan beskrivas som ett slags första trevande försök att göra sig förstådd. Men något som ganska snart bör ge plats för riktiga språkkunskaper hos den som vill kunna kommunicera.

Även på andra områden skördar språklig inkompetens framgångar. Sannolikt åtminstone delvis en följd av, och en indikator på, skolans sammanbrott. Ett exempel är hur felanvändningen av ordet ”själv” sprider sig som en präriebrand över landet. Från början ett dialektalt lyte, som jag misstänker härrör sig från Småland. Analfabetism från småländska eller andra skogsbygder, med människor som saknar förmåga, eller vilja, att lära sig svenska ordentligt. Svenskar som inte lärt sig skilja på orden ”ensam” och ”själv” använder numera själv i betydelsen ensam. Numera ser vi det även i dagstidningarna. Inte så konstigt kanske, eftersom de allt som oftast förefaller utgivna av nonchalanta och okunniga analfabeter i andra och tredje led.

Ordet ensam betyder ensam - ingen annan är närvarande.
Ordet själv betyder att man gör något själv istället för att låta någon annan göra det.
Men i den nyanalfabetiska betydelsen som sprider sig över landet betyder själv även ensam och hotar kanske på sikt, om vi inte får ordning på skolan och journalistiken, att tränga ut ordet ensam.

Någon kan säkert göra gällande att ett språk alltid lever och förändras. Och så är det naturligtvis. Men just i fråga om felanvändningen av ordet själv är det likafullt en indikator på språkets förfall. Ett språk, som speglar ett samhälle på uppgång, tenderar nog annars att växa och bli rikare på nyanser - inte fattigare.

Ett stort språk, som franskan, tyskan eller spanskan, anses, fritt ur minnet, ha ca 150.000 ord.
Ett ”medelstort” språk har ca 50.000 - 100.000 ord.
Jag har lärt mig någon gång att svenskan har ca 110.000 ord men såg en uppgift om att Strindberg i sina alster använt sig av ca 119.000 ord.
Engelskan står i särklass med sina uppskattningsvis ca 300.000 ord, vilket säkert förklaras av det forna imperiets stora utbredning och därav följande många beröringsytor mot andra språk, genererande omfattande inlåning av nya ord.
Vissa mindre språk har så lite som 10.000 - 20.000 ord.

Det ger sig självt, att ju fler ord ett språk har, desto exaktare kan man beskriva olika saker. På ett språk med få ord har man analogt med detta små möjligheter att beskriva fenomen och uttrycka tankar och åsikter tydligt. De multipla betydelserna blir många och möjligheterna till missuppfattningar därför fler. Språket blir ineffektivt. Ett land med ett ineffektivt språk kan nog befaras också bli ineffektivt på andra sätt.

Om inte vi kan vårda vårt språk ens så mycket att vi kan skilja på ”ensam” och ”själv” ger det nog en mycket tydlig indikation om vart vi är på väg.

Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.

6 kommentarer:

Unknown sa...

Så bra skrivet och så sant skönt att någon tar bladet från munnen. Denna "köksfinska" som vi kallade det är bara pinsam.

Anonym sa...

På tal om riktig svenska och finska så hittade jag följande på nätet härom veckan.
Rune

"Ska det vara så jävla svårt att skilja på de och dem? Skärp er! Det är exakt samma sak som att skilja på jag och mig, du och dig eller vi och oss.

Tycker dig inte att det är drygt att läsa när mig har bytt orden? Dig kanske inte bryr du, men mig tycker det blir störande för läsningen. Det kanske inte spelar någon roll för du, men för jag spelar det roll. Oss är många som stör sig på ni som inte kan skilja på nominativ och objekt. Kan inte er visa vi lite hänsyn?"

Översättare sa...

Gott och..."Lastibilin hytti fodrasi daglisen översynig!..!! Ganska bra för "i" finskan som används i "tornedalen", som är skam av större mått för både Finskan o Svenskan..!!Och detta kallas för "meän-kieli" och är(självklar) minoritetsspråk, som ger STORA bidrag från det allmänna, till avarter som tillämpar(utnyttjar)dessa bidrag till fullo..och då till vilken nytta??!!
Förresten 1..Micke,enl Dig: "att det är oartigt mot finnarna och deras språk"..."FINNAR"..heter det inte "FINLÄNDARE"...och INGENTING annat, eller..?!?!?!?, för jag översätter Swe/Fin o Fin/Swe och benämningen ifråga om våra grannar (och mina rötter från ena hållet) tycker jag inte om och kan tänka, många med mig..!!
Förresten 2. Välkommen tillbaka..:))

Undrande sa...

Å fan...Du är tillbaks.(?)!!:)HAr Du varit hos harry haffa, eller..??

Mikael Styrman sa...

Svar till Översättare:

Du har säkert alldeles rätt om Finnar och Finländare men,
här brukar vi kalla finnarna för finnar utan att det innebär något negativt eller är ägnat att kränka någon.

Jag är förresten också halvfinne.

Det är inte ordet eller eller namnet som är negativt utan vad var och en läser in i det.

Men så lever vi ju i landet där städerska måste kallas lokalvårdare och där sopgubbe måste kallas sanitetstekniker - för att man ser ned på vanligt arbete. Även om det är väl utfört och kräver yrkeskunnande. Alla vill vara chefer. Det är bättre att vara oduglig chef än duktig arbetare i Sverige.

Så är det ju också som det är i landet, framför allt i den offentliga sektorn.

Enrico sa...

Här några ord från en finländare. Jag är inte finne utan finlandssvensk. Det är en etnisk skillnad. Jag tror de enda som förstår skillnaden i Sverige är sverigefinnarna. Nåja det var inte det jag skulle orda om. när ordet "själv" används i stället för "ensam" är det mycket störande. Jag har funderat redan många år vart Sverige är på väg. Lika störande är när man hör frågan: "Vart bor du?" Det logiska svaret blir ju då: därt! Det är bara en tidsfråga innan därt anammas av ungdomarna. Sen är ju de bedrövliga sär skrivningarna outhärdliga. De håller tyvärr på att öka även här i Finland. Analfabetismen håller nog på att breda ut sig i TV likaså. Alltför ofta ser man felstavningar i undertexterna vilket var ytterst sällsynt för en generation tillbaka.
Janne i Österbotten