 | |
| Junselevargen |
Medan Europa följer hur Wolfgang Schäuble försöker få Europas sparare att behålla pengarna på bank i avvaktan på den politiska nomenklaturans nästa plundringsraid är det en annan varg som tilldrar sig intresse i Sverige.
Den svenska politiken och byråkratin håller sedan länge på med sitt egennyttiga lallande om vargarna. Den senaste turen innebär att "Junsele-vargen" nu åter har tagit sig hem. Jag vet inte för vilken gång i ordningen man har fångat in den och deporterat den. Vargen bara trotsar politikers och byråkraters gudslek. Trots att miljoner skattekronor kastats i sjön envisas den med att bete sig som ett vilt djur. Som om samhället inte har nått ut med informationen. Som om den inte förstår eller respekterar att skattebetalarna ofrivilligt lägger ned stora pengar på helikopterlallande och att om inte vargen tar sig i akt tvingas byråkratin slösa bort dessa skattepengar på några andra meningslösheter.
Jag tror att det här kommer att sluta, som det brukar sluta när något tilldrar sig byråkratins omsorger. Det går som med korna i Ljungskile som tilldrog sig Jordbruksverkets omsorg. Det slutar med att byråkratin så småningom skjuter den. Man "upptäcker" att det ur genetisk synvinkel, eller på grund av något annat trams, helt enkelt är att föredra att den skjuts. Men först ska det sättas sprätt på miljoner skattekronor genom att flyga omkring vargen i Sverige.
Varg finns i tusental runt om i Europa utan att det rapporteras om nämnvärda problem. Men i Sverige som är glest befolkat kan man inte ha varg (!). Rimmar inte det väldigt illa?
Bakgrunden är, att i det oftast tätare befolkade Europa, med mindre vidsträckta jaktmarker, är inte löshundsjakt möjlig. I det glesare, och inte sällan lågproduktiva, Sverige med sin glesare befolkning har det varit möjligt att ägna sig åt löshundsjakt och att avla fram hundar med vida sök istället för sådana med snäva sök. Det leder till att vargen då och då tar en jakthund. Inte så konstigt. Sådan är naturens ordning. Men makthavare är ofta jägare och har jägare i bekantskapskretsen. Jägare är därför en relativt betydelsefull påtryckargrupp som försvarar sin ursprungliga och naturnära jaktmetod: En jägare, en bra studsare och en löshund som letar rätt på viltet och låter stadsbeduinen känna sig besläktad med urtidsmänniskan.
Men, om jägarna uppfattar sin jakt som en naturlig verksamhet bör man också erkänna naturens rätt att då och då ta hand om en eller annan jakthund som kommer för nära en varg. Att hävda att den svenska naturen ska vara vargfri för att skydda löshundsjakten är nog lika dödsdömt som att försvara den klassiska engelska rävjakten. Viltets odds var ju för övrigt ungefär lika goda vid rävjakt som vid jakt med en duktig löshund och jägare beväpnade med gevär.
Det finns alternativa jaktformer för den som tycker att det blir för tråkigt att sitta på pass utan löshund. I Amerika till exempel idkas smygjakt på hjortdjur med pilbåge. Ingen risk för att vargen tar någon hund. Oddsen mellan jägaren och viltet är mer jämställda och släktskapen med urtidsmänniskan så mycket mer påtaglig och belönande. Och jakten kan bedrivas lika bra med LKAB-overall som med knickers och kanske allra bäst med träningsoverall eller liknande. Nackdelen är förstås att stora delar av jägarkåren lika gärna kan stanna hemma och blöta overallen i duschen som ge sig ut på smygjakt med pilbåge...
Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar