måndag 14 januari 2013

Två åldrande som biter sig fast i det förflutna

.

 .
Igår kväll, lördagen den 12 januari 2013, ca kl 19:50, körde jag igenom Överkalix by. Officiellt kommuncentra men i praktiken inte mer än en spökstad. Inte en enda människa ute till fots, någon enstaka bil i rörelse, men inte ens en korvkiosk öppen. Så ser det idag ut i många - kanske till och med de flesta - norrlandskommuner.

Trots att miljarderna i form av etableringsstöd, och senare projektpengar till allehanda dödfött flum, har regnat över glesbygdskommunerna har ytterst få verksamheter slagit rot och blommat upp. Pengarna har strötts över det politiska systemets favoriter ackompanjerat av hyllningskören som en tyvärr ganska korrumperad, kuvad och underkastad massmedia utgjort. Samtidigt har politiker och tjänstemän missgynnat alla entreprenörer som inte ingått i de favoriserades skara och som inte mutat och smort den politiska eliten. Det har lett till att entreprenörerna har flytt och folket med dem. Och de flesta av dem har inte ens behövt utsättas för nazismens betalningsvägran och fackeltåg mot lokala företagare.


 Efter ungefär femtio års oavbrutet, eller på några ställen nästan oavbrutet, nationalsocialdemokratiskt styre återstår på många ställen ungefär en tredjedel av folkmängden. Men det är inte hela den beska sanningen. Värre är, att av det fåtal kvarvarande som inte förmått ta sig någon annanstans, är de flesta mellan 60 och döden. I den åldern bidrar man inte nämnvärt till bygdens återväxt, vilket säger oss någonting om framtidsutsikterna. Man är istället i allt högre grad beroende av en allt obefintligare sjukvård. Även de som åldras söker sig därför bort - de som kan.

De som bor kvar är beroende av en sjukvård, driven, eller odriven, av landsting vilkas politiker och tjänstemän är mer intresserade av att slösa bort hundratals miljoner, som snart räknas i miljarder kronor, på att köra flashiga tåg för hundratals passagerare, men med endast ett fåtal passagerare ombord, vilket enligt hittills obekräftade uppgifter ofta är fallet mellan Umeå och Luleå. Inte enligt massmedias rapportering utan enligt den inofficiella rapporteringen medborgarna emellan. Den som tillgrips när det blir allt för långt mellan verkligheten och den förskönande bilden som massmedia målar upp.

Jag är såpass gammal att jag har hunnit flyga på den tiden, före Janne Carlsson, när flyget var ett lyxflyg, till priser som befolkningen inte hade råd med.  Ett lyxflyg som gick med i stort sett tomma plan. Passagerarna utgjordes nästan enbart av ett fåtal portföljbärande politruker, för vilka skattebetalarna betalade resan. Få andra hade råd att flyga.

När jag hörde detta om landstingens och kommunernas äventyr med kommunikationerna påmindes jag om detta lyxflyg. Är de märkbart överdimensionerade tågen mellan exempelvis Umeå och Luleå en repris på tjänstemannaflyget? En potemkinkuliss som offentliganställda tjänstemän kan unna sig, och gömma sig i, intalande sig själva att "vi" nog sköter det här landet väldigt bra - vilken tur detta folk har, som har oss...

 
Men numera står de flesta tågen stilla. För några dagar sedan stod 13 av 18 tåg på verkstad. Det har visat sig att den politiska nomenklaturan försöker köra tåg för sjukvårdens pengar - men utan fungerande tåg, utan reservdelar, utan verkstäder, utan öppna väntsalar som frysande och väntande passagerare kan värma sig i samt, inte minst, utan kompetent personal som kan köra och underhålla tåg.

Detta och annat berättar helst inte våra massmedia om, annat än pliktskyldigast och i ytterst försiktiga ordalag, men medborgarna talar om det - man och man emellan. Och särskilt medborgarnas egna åsikter censureras i media. Ytterst få kritiska läsarkommentarer släpps fram genom exempelvis länstidningarnas politiska filter - ännu färre sådana som hyllar alternativa åsikter till de som makthierarkin försvarar. Nyhetsförmedlingen, debatten och samhällskritiken sker på samma sätt som i Östtyskland, Tjeckoslovakien och Polen fram till 1980-talets slut.

Det är omöjligt att inte dra paralleller till detta när jag ser SVT:s Nordnytts inslag som sändes i veckan om två åldrande nazistledare, fullt upptagna med att rikta mobbens missnöje mot någon annan än dem själva. Detta är ingen nytt. Svenska nazistledare har aldrig tyckt om att gräva i egen skit.

Norrbottens landshövdingestol har många gånger kommit att fungera som deponi för oanvändbart skräp från huvudstaden.  Vem minns inte horjägaren som betalade med fackföreningens kreditkort och rehabiliterades i Norrbotten tills han blev lobbyist för storfinansen? Eller Grädd-Pelle: Ordföranden i den stora donationsstiftelsen som kunde svindlas bland annat för att politiska brottslingar inte behöver ha revisor, Obol-mannen, tillika LKAB-mannen som satt på alla tre stolar i det korrumperade Norrbotten: på tillsynsmyndigheten länsstyrelsen, på det kassastinna LKAB och hjälpte Obol som hjälpte LKAB att bli av med en ännu mörklagd del av kassan.

Och nu, som för att försvara den korrumperade traditionen, har vi åter begåvats med en åldrande politruk som gjort sig omöjlig i huvudstaden. Efter återkommande intriger bakom ryggen, först på Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt har Tjänstemannapartiet (S) jagat ut en lika åldrande som maktfullkomlig Sven-Erik Österberg att begå politiskt självmord på den norrbottniska svagisen. Det är inte lätt att veta om det är förståndet som sviktar eller om han bara är dåligt påläst. Men Sven-Erik Österberg drar sig inte för att ställa sig upp inför TV-kamerorna och orera om att befolkningsutvecklingen i Övertorneå ska vändas om nu bara den nationalsocialdemokratiska maffian lyckas stjäla Ekfors-bolagen. Floskler och propaganda som röjer att Österberg ser ned på befolkningens förmåga att genomskåda även de enfaldigaste av lögner.

 
Jag vet inte vad Du som läsare tycker. Men när jag såg och hörde Nordnytts inslag härom dagen såg jag inte riktigt de två dödgrävarna Sven-Erik Österberg och Roland Kemppainen framför mig, med kommunens symbol - den sedan mer än hundra år tillbaka utrotade svarträven. (För övrigt ingen dålig symbol för sosseriet och kommunpolitiken i Övertorneå.) Jag såg istället Leonid Brezjnev och Erik Hoenecker. Inte så att jag vill tillskriva någon av våra norrbottniska "hjältar" lika mycket makt som sina numera hädangångna östeuropeiska idoler utan för att jag såg två åldrande nazister som varit med om att ödelägga ett samhälle som hade allt serverat och efter 50 års sossestyre har en välfärd och infrastruktur i fritt fall. 

- Gammalt skräp med andra ord - som biter sig fast men som väntar på att kastas på tippen. Om nu inte svagisen brister under dem dessförinnan förstås.

Övertorneå söndagen den 13 januari 2013
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: