måndag 7 januari 2013

Om en tågresas vedermödor

.


Stillastående Norrtåg i väntan på sommaren, här i SVT
Ja, det är inte mycket man vet i förväg om vad som ska hända.

Vi hade bestämt oss för att åka till södra Sverige på fredag morgon, jag och några familjemedlemmar, med bil, för att skjutsa ned en familjemedlem och hunden. På fredag morgon kunde inte alla åka pga hälsoskäl så vi ställde in den långa bilresan.

Därmed stod en familjemedlem och hunden utan skjuts i Övertorneå på fredag morgon och verkligheten efter juluppehållet skulle ta vid på måndag.

Alla Norwegians flygbiljetter hade gått åt - så är det vid större helger. SAS ville ha 3,5' på fredag, 4,5' på lördag och 5,3' på söndag. Ännu på måndag 3,5'. Och då ingick inte hunden - det problemet skulle vi ha kvar. Och jag klarar inte det. Åtminstone inte mentalt.
Jag kan inte använda pengar så. När man kan flyga för mellan 800 och 1.600 kr, rätt planerat, kan jag inte köpa biljetter för sådana pengar.

Återstod tåget.
Det skulle kosta ca 1.205 kr - inte bra, men givet förutsättningarna ok.
Då, tidigt fredag morgon fanns två nattåg från Norrbotten till destinationsorten: ca kl 17:30 och 19:00. Medan vi diskuterade såldes 17:30 slut. Då steg pulsen. Jag bokade 19:00 med baktanken att vi skulle ta hunden med oss senare, i bil ned till Sverige.

Luleå är en blindtarm på järnvägsnätet. Ska man åka söderut måste man först åka 3 mil norrut till Boden, dit stambanan är dragen. Förr gick alla kommunikationer via Boden. Men under de senaste decennierna har Lule-borna sjanghajat busskommunikationerna. Precis som de även har sjanghajat sjukvården, försvaret och handeln.  Man kan säga att Luleå suger ut inlandet. Till och med politikerna som först ödelagt inlandet flyttar så småningom när de är "stolta - men inte nöjda" till Tutti-Frutti-husen i Luleå. Men eftersom jag skulle skjutsa en familjemedlem till tåget med bil bokade jag från Boden, det blir en timma kortare tågresa, och även lite kortare bilresa.
Ok så långt.

Men familjemedlemmen ville åka från Luleå - för att träffa kompisar, förstås. Så jag skjutsade till Luleå på dagen. Det blev därför så, att jag hade bokat från Boden till södra Sverige men resan startade från Luleå. Men det var inget problem i sig.

När jag ska åka hem upptäcker jag en kvarglömd mössa i bilen och ringer upp. - Det är ok, jag har en annan mössa där nere i Sverige. Just då slår det inte mig att det har blivit kallare. De senaste dagarna har det varit plusgrader men nu är det nära 20 minusgrader.

Vi har ju 16 mil till Luleå, Boden är kanske 15. Så när jag kommer hem har jag åkt 32 mil, minst. När jag nästan är hemma, vid åttatiden på kvällen, får jag veta att tåget inte alls har åkt från Boden som det skulle. Det väntar där, och ska vänta flera timmar, på tåget från Narvik, som hindras av ett elfel.

Då börjar äntligen hjärnan arbeta.

I veckan har tidningarna skrivit om att tågen inte alls har fungerat under jul- och nyårshelgen - som vanligt kanske - men nu helt nya tåg från Alstom. Det är inte milt längre. 2-3 plusgrader har förbytts i 20 minus - vid kusten. I inlandet kan det bli mycket mer under natten. Ungen sitter på tåget utan mössa och inte heller eljest utrustad för något överlevnadsäventyr. Resa under vinterförhållanden - ja. Men överlevnadsäventyr - nej.

Det är en sak att sitta i tåget på Bodens station med fungerande el. Men om man blir sittande ute längs stambanan med kontaktledningsfel under natten blir det fort en nödsituation. Då försvinner värmen ur tåget. Och så ska man, i tid, plocka fram kläder i mörkret. Allihop ska göra det samtidigt...

Efter några timmar börjar förfrysningsskadorna komma: tår, fingrar, näsor, öron, fötter, händer osv.

Stambanan i övre Norrland har endast sporadisk telefontäckning. Chansen att man har täckning om man får elfel på tåget är nästan försumbar. Och även om man har täckning - hur ska man kunna få hjälp? Ett tåg som är fullt med passagerare är mycket svårt att undsätta eller evakuera under gynnsamma betingelser, i  södra och mellersta Sverige.
I Norrland, i ödemarken, utan kommunikationer, i kyla, avlägset, nattetid, på trettondagsaftonen - näst intill omöjligt.
Åtminstone omöjligt utan svåra umbäranden för passagerarna och stor oro bland de anhöriga.

Snabb överläggning inom familjen. Kläder för "Överlevnadsäventyret Svensk Järnväg" packas. Klart är att jag ska åka till Boden och lämna en väska med kläder för tågresan.

Klockan 22 står tåget ännu kvar i Boden, 3 h försenat, och det ska bli 3h 45 min innan det ger sig iväg.

Ny analys och nya överläggningar:
En resa till Boden ger sammanlagt under dagen 32 mil + 30 mil = 62 mil och då är hunden lika förbannat kvar i Övertorneå.

Så vi ändrar planerna. In med hunden också i bilen och i väg till södra Sverige. Vår väntande tågresenär in spe får besked om att kliva av tåget om det hinner åka innan jag är i Boden. Så sker också, men i vanlig ordning kastar SJ (eller vem som än är huvudman nu) ut passagerarna som väntar på skjuts i kylan och låser till väntsalen. Så gör man av någon anledning alltid på järnvägen, tycks det. Man får alltid kritik för det och ändå gör man alltid det.

Sent på fredag kväll är det inte så mycket annat öppet i Boden. Efter en tid kommer någon annan funktionär och låser upp till väntsalen.
De frusna och väntande passagerarna går in och värmer sig.

När jag har en halv timmas resväg kvar får jag veta att vår tågresenär åter är ute i kylan. Då har en säkerhetsvakt kommit, kört ut passagerarna och låst väntsalen.

När jag kommer fram, ca kl 23:25 står hon ensam kvar utanför stationen.
In i bilen för att värma sig och vi åker mot södra Sverige.

Det är inget framgångsrecept att först vara igång hela dagen och sedan dra till södra Sverige. Ursprungsplanen var bättre men den sabbades ju av hälsoskäl.

Men det gick ganska bra. På morgonen var jag tvungen att stanna utanför Hudiksvall och sova 1,5 h med bilen igång, pga kylan.
I Stockholm hinner vi uträtta en del ärenden och fram till målet kom vi igår vid 21-tiden. Så nu sitter jag i södra Sverige och skriver. Blir här någon dag innan jag åker norrut.

I NSD läser jag följande kommentar till en artikel:

Jag ser inte Norrtåg som privatisering av offentlig sektor utan tvärtom.
Norrtåg ägs av landstingen i norr och i viss mån också av kommunerna.
I styrelsen från Norrbotten ingår Kenneth Backgård, Kent Ögren och kommunalrådet från Ö-kalix.
Lars Törnman


...och jag blir inte förvånad.

Om det är Peter Roslund & Co som sköter tågen har mycket fått sin förklaring. De borde inte leka järnväg. Det borde hålla på med något som de kan. Exempelvis att stjäla elverk, fiffla med statsbidrag eller att droga, låsa in och överge de som enligt deras egen retorik ”byggde Sverige”.

Det är en gammal sanning att i Norrland kan man bara åka tåg på sommaren eller med full överlevnadsmundering. Jag förstår inte hur vi kunde missa det. Men nu är vi påminda i alla fall.

Och en annan, lite lustigare, konsekvens av det inträffade blev att vår resenär hade biljett för sträckan från Boden till södra Sverige men med tåg åkte hon sträckan Luleå-Boden... :-)

- Och det går bra för Sverige!

Södra Sverige söndagen den 6 januari 2013
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: