måndag 14 januari 2013

Invektivens oundvikliga nödvändighet

.
 
Jag får ibland påpekanden om att jag borde använda mindre invektiv på bloggen. Att det stöter bort läsare om man använder invektiv.

De vanliga värdeomdömena i Sverige är ungefär: bra, mycket bra, utmärkt och fantastiskt. Och när svenskar ska leverera kritik börjar det ofta med att de säger "det är ingenting personligt, men..." och så börjar det helt personliga skället, som man inte förväntas ta illa upp av. Det personliga skället eller kritiken om man så vill, är ju inte personligt...

Men, om vi nu ser oss om i Sverige - vad ser vi då?


Vi ser statliga verk

  • som åker omkring med helikopter och tjuvjagar i nationalparker. Målvakten, tillika informationschefen, döms till fängelse men får frigång och kan jobba som vanligt,
  • som ska verka för en god infrastruktur i landet men som istället söker sig utomlands och där köper tillgångar till kraftiga överpriser,
  • som köper kärnkraftverk utomlands och sedan inte klarar av att driva dem utan tvingas stänga,
  • som driver kärnkraftverk men som på ett och ett halvt dygn inte lyckas lokalisera inkräktare på området, invid vitala anläggningsdelar, och som kröner verket med att upplysa allmänheten om att ingen risk fanns för anläggningens och allmänhetens säkerhet,
  • och politiker som med läpparnas bekännelse som säger sig vilja främja järnvägen och ska bygga snabbtåg, den ena snabbare än den andra. När de sedan får chansen bygger de en enkelspårig bottniabana väl i nivå med kommunikationsbehoven på 1800-talet och i stort sett omöjligt att på ekonomiskt försvarbara villkor bygga om till dubbelspår på grund av den på spåret intill pågående trafiken,
  • som påhejade av politiker med missriktat Bror Duktig-komplex bygger landsvägar som inte går att ploga om det snöar och som blir helt blockerade när en olycka händer. 


Vi ser företag med statens som huvudägare

  • som plockar ned fungerande teleledningar i en missriktad önskan att förbättra resultatet utan att bry sig om konsekvenserna för kunder och sedan delar på tusentals miljoner kronor med var och varannan östeuropeisk eller euroasisk diktator vars lydiga redskap de sedan är i förtrycket att befolkningen.


 Vi ser kommuner
 
  • som är så genomkorrumperade att samhället trots avslöjanden i TV inte klarar av att rensa upp i den kommunala korruptionen,
  • som låser in åldringar på nätterna och överger vårdinrättningarna,
  • vars politiker på fullt allvar ska bygga sexfiliga motorvägar till nära nog ingen nytta intill våra finaste historiska byggnader,
  • vars politiker planerar samhället, trots planmonopol och dryga avgifter, så att det inte går att ploga när det snöar och som upplysta om problemet förtätar bebyggelsen ytterligare med ännu mindre utrymmen för snötippar som följd.


Vi ser landsting 

  • som driver igenom besparingar in absurdum inom sjukvården för att istället använda miljarder av sjukvårdspengarna till att försöka köra tåg som inte fungerar, utan kompetent personal, utan reservdelar, utan verkstäder och utan väntsalar som frysande och väntande passagerare kan värma sig i.


Vi ser ett rättsväsende 

  • som anpassar sina domslut efter politikens individuella önskemål och som hjälper mördare och annat skräpfolk att dra sig undan sitt straff genom att istället döma uppenbart oskyldiga och när detta avslöjas fortsätter att skydda mördarna,
  • som dömer alldeles uppenbart mot lagen när den politiska kriminaliteten så önskar.


Vi ser ett skatteverk 

  • vars tjänstemän kan undgå straff för att de på den politiska kriminalitetens uppdrag fabricerar bevis mot personer som inte underkastar sig politisk kriminalitet.

Detta bara ett fåtal exempel med varierande grad av aktualitet.

Att mot denna verklighet som vi i Sverige lever i, som finns där för alla att se, skriva om samhällsfenomen utan att använda invektiv vore lika tokigt som att underkänna en elev i skolan med omdömet "Utmärkt".

Det vore helt enkelt inte att skicka ut rätt signaler att under dessa omständigheter använda omdömen som bra, mycket bra, utmärkt och fantastiskt.

Det är ingen självklarhet, ingen mänsklig rättighet skriven i sten att få beröm för allt man gör. Alla barn kan inte få betyget utmärkt i skolan. Och alla vuxna politiker kan inte få beröm. Så är det även om den korrumperade pressen, som politiker och tjänstemän avlönar med skattebetalarnas pengar, oärligt kan berömma dem. Äkta beröm måste dock förtjänas.

Tyvärr kräver den rådande situationen i riket att hela skalan används för att folk ska förstå hur de presterar och vid behov kunna korrigera sig. Därmed måste även gamla prima svenska kvalitetsomdömen åter tas i bruk. Jag tänker då på omdömen som tjuv, förbannad tjuv, skurk, bedragare, mutkolv, fifflare, gangster, lögnhals, scharlatan, bidragsscharlatan, odugling, fascist, nazist, nationalsocialdemokrat och idiot för att nu ta några aktuella exempel på prima svenska kvalitetsomdömen beskrivande människor som inte riktigt når upp till våra krav på kompetens och hederlighet. Det finns ett stort behov av dessa invektiv i vårt sönderfallande och underpresterande samhälle och de används alldeles för lite - inte minst i den offentliga sektorn. Omdömena passar alldeles utmärkt på ett flertal politiker och tjänstemän som jag haft det tvivelaktiga nöjet att ofrivilligt bekanta mig med.

Så därför menar jag, att en viss mängd invektiv bör finnas på min blogg. Att de faktiskt behövs. Min blogg är ju inte till för att föra folk bakom ljuset eller låtsas att allt är bra i landet och vagga in människorna i en bedräglig törnrosasömn. Tvärtom skriver jag för att lyfta fram oegentligheter som inte hör hemma i vårt samhälle för att vi ska kunna göra någonting åt dem. Då måste man kalla en spade för en spade - även om massmedia gärna skulle kalla den för grävmaskin.

Övertorneå måndagen den 14 januari 2013
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Alberth sa...

Men Micke!

Tycker du ändå inte att det som du relaterar i inlägget borde få omdömet "fantastiskt"?

"Fantastiskt" i den meningen att detta kan få fortgå, att dessa satans fifflare kan hålla på och mörklägga sina "fantastiska" bedrägerier och åsidosättande av lagen när det så passar dem och deras syften.

Mikael Styrman sa...

Det har Du rätt i.
Frågan är väl om de ens bryr sig om att mörklägga längre?
De bara struntar i att utreda grov och fräck brottslighet även när den kommer i öppen dager.
Man kan undra hur det kommer att sluta?
För det kommer ju knappast att fortsätta i all evighet.
Det tar nog en ände med förskräckelse.
Vart tar det vägen då?
Vilken utveckling tar vid och går den att hantera eller styra?