söndag 16 december 2012

Den sårbara staden

.
En stad måste byggas så att människor kan bo och fungera där, även när störningar inträffar som avviker från den dagliga rutinen. Staden måste byggas så att den fungerar men också så att människorna har råd att bo där.

I samhällsplaneringens uppdrag ingår att planera - och reglera - exempelvis livsmedelsdistributionen så, att människor kan få tillgång till livsmedel även när de inte kan köra bil. När det exempelvis av något skäl inte går att få tillgång till drivmedel eller när det allmänna inte klarar av att ploga vägarna.

Stora köpcentra har mycket låga hanteringskostnader och de har möjlighet att, vare sig de gör det eller ej, hålla mycket konkurrenskraftiga priser. Men det är till föga nytta den dagen som kunderna inte kan ta sig till affären.

En helt oreglerad handel, en handel där enbart kommersiella intressen styr, leder till att handeln i stort sett helt tas över av mycket stora köpcentra, på ett fåtal ställen, som kunderna inte kan ta sig till när stadens infrastruktur störs av olika skäl. Men även då måste människorna kunna hålla sig med en anständig levnadsstandard.

Den verkliga snedvridningen av konkurrensen innebär att det inte ens räcker med att stora köpcentras konkurrenskraft ger dem stora fördelar gentemot övrig handel. Till det ska läggas den mer eller mindre otillbörliga påverkan som stor ekonomisk styrka ger och som leder till att kortsiktiga, och kanske oförståndiga, politiker ändrar hela samhällsplaneringen och samhällsstrukturen för att gynna stora köpcentra, som nu sker med förbifart Stockholm - må vara att det kamouflerats till något annat.

Det finns ett antal mindre närbutiker i eller nära bostadsområden, vilka fungerar som komplement till stora köpcentra. Men närbutikerna har inte tillnärmelsevis kapacitet att ta över hela distributionsansvaret den dagen kunderna inte kan besöka stora köpcentra.

Resultatet blir en oönskad och ryckig handel som trasar sönder möjligheterna att distribuera livsmedel på ett ändamålsenligt sätt. Av egen erfarenhet lär sig kunderna att många varor snart tar slut på hyllorna vilket i det lindriga fallet utlöser hamstringsvågor och i svårare fall leder till mer eller mindre regelrätta stormningar av butiker.

Redan det ganska obetydliga snöfallet i Stockholm för snart två veckor sedan, med förhållandevis torr och lätthanterlig snö, i inte allt för märkvärdig mängd, resulterade i tomma hyllor i butikerna. Fortfarande ligger snön kvar på flertalet gator, trottoarer och parkeringsplatser. Det sätt som man hanterat snön på garanterar att problemen ska bli långvariga.

Jag tror att de flesta inser vad som skulle ha hänt, och som kan hända, om det istället hade varit blötsnö som fallit.

Det här problemet måste Stockholms politiker ta tag i på allvar såvida inte deras agenda innefattar att åstadkomma en total katastrof. Och det behövs betydligt radikalare och ändamålsenligare grepp än att försöka få död på cyklisterna genom att måla cykellinjer inne bland bilarna, införa dubbförbud på Hornsgatan som i praktiken inte går att efterleva eller förvandla Gamla Stan, Skeppsbron och Slussen till en mångfilig motorväg för bilar som inte har någonstans att ta vägen. Stockholm har angelägnare problem att ta tag i än att bränna upp obegränsade mängder skattemedel på NK-Expressen och annat lallande som mest indikerar att tongivande politiker blott för en kort tid gästar verkligheten och slösar bort medlen som på grund av inkompetenta politiska beslut istället behöver användas till stadens drift.

Jag har själv sett konsekvenserna för kommuner som tas över av intellektuellt svaga men välorganiserade och ohederliga politiker. Tyvärr har våra korrumperade media ännu valt att inte rapportera om detta utan istället spridit en för politiker och den grova organiserade brottsligheten förskönande bild i landet. Tidigare trodde jag att närheten till stora maktcentra, verk, departement och lärosäten i Stockholm skulle resultera i att staden och kranskommunerna begåvades med mer dugande politiker. Men att döma av vad som numera sipprar fram genom sprickorna i våra medias propagandamur, om hur exempelvis viktiga infrastrukturfrågor sköts, verkar konsekvensen blott ha blivit att kommunernas och landstingens maktcentra blivit veritabla uppsamlingsställen för fler och ännu mer korrumperade idioter.

StorStockholms politikers strategi, i ett land som Sverige, som har vinter i stort sett varje år, ofta riktiga vintrar, tycks ha varit att snöröjning, och planering för snöhantering, inte behövs, därför att snön smälter bort av sig självt. Och så är det ju. Men det tar ju inte nödvändigtvis några dagar som den kommunala planen tycks vara. Det kan ju faktiskt visa sig att det tar månader också... Och det kan komma mer snö. Mycket mer.

Hur många av Stockholms näringsidkare har finanser som klarar en sådan påfrestning? Alla kan ju heller inte stänga sina butiker och företag och börja skotta snö på löpande räkning till fantasipriser.

En stad som är planerad för att det återkommande snöar, och för att snön måste ha någonstans att ta vägen, klarar ett snöfall med obetydliga störningar. En stad som inte är planerad för snö blir hänvisad till att köra bort snön och i sämre fall förgifta Mälaren med den. En stad vars ekonomiska resurser för snöröjning är uttömda efter första snöfallet lär knappast klara av det ofantliga, och återkommande, transportarbete som det innebär att köra bort snön, vilket inte alls behöver utföras i den stad som är planerad för snö.

Staden måste byggas så, att invånarna har råd att betala för stadens drift. Det innebär ett lite mer intellektuellt arbete än att åka runt och lappa bilar som staden genom inkompetens har plogat fast och som inte har någonstans att ta vägen eftersom staden inte har plogat vare sig vägar, trottoarer eller parkeringsplatser. Att köra bort snö, som istället kunde ligga nästan där den föll, innebär ett ofantligt och utomordentligt kostsamt alternativ till att låta den ligga stilla. Tidsåtgången ska heller inte underskattas.

Visst är det bra att stadens politiker och tjänstemän är lyhörda för exploateringsintressen och näringslivets önskemål. Men det får inte innebära att tillmötesgåendet mot enskilda exploatörer i den ena eller den andra herrklubben sker på bekostnad av de 2 miljonerna människornas möjligheter att bo och fungera i staden. Det är ju trots allt dem, och deras pengar, som alla ska leva av. Om deras vardag övergår till en kamp för att klara sin tillvaro när samhällets fundamentalaste institutioner brutit samman kommer inte näringslivet att få särskilt mycket att glädja sig åt.

Jag kommer att tänka på invånarna i Hölmölä by, om vilka en närstående häromdagen påminde mig. Täcket hade av någon anledning blivit för kort för hölmäläborna, så att fötterna stack ut i fotändan. Problemet löstes genom att man förlängde täckets fotända med en bit vilken man klippte från täckets huvudända. Det är ungefär vad detta borttransporterande av snö innebär. Denna idioti har för övrigt, med storstadskomplexet som ledstjärna, letat sig ut på landsbygden där det finns obegränsat med plats för snötippar. Men även där vill ju idioterna anamma den moderna tiden och visa att de inte är efter i utvecklingen :-D

Vi har det ännu alldeles för bra och dieseln är alldeles för billig :-)


Prisas den som prisas bör

Det är viktigt att komma ihåg, nu när StorStockholms politiker och byråkrater söker efter någon att skylla på, att det knappast är plogningsentreprenörernas fel att kommunens politiker och tjänstemän inte har planerat staden för att det kan snöa och inte heller varit intresserade, eller kunniga, nog att upphandla en plogningstjänst som är, eller ens varit tänkt att vara, något annat än en attrapp.

Övertorneå söndagen den 16 december 2012
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: