måndag 17 september 2012

Den kontanta diplomatins vedermödor

.
Hej.

Jag heter Carl. Jag skriver under pseudonym. Du kan kalla mig Carl Lundin. Jag vill inte ge mig till känna för att inte riskera att trampa i klaveret som jag har för vana att göra. Åtminstone vill jag inte trampa i något billigt pöbelklaver. Om jag ska trampa så ska det vara i ett dyrt, mäktigt och märkvärdigt klaver.

Vid sidan av min officiella syssla är jag inofficiell svensk oljeminister och särskilt sändebud i alla tredje världens länder som behöver hjälp för att effektivt utvinna och bli befriade från sina naturtillgångar som förhindrar en god och allsidig ekonomisk utveckling i länderna. Vi håller på att förvandla Sverige till ett ensidigt råvaruexporterande land och vill inte att andra länder ska gå i samma fälla varför vi främjar ett minskat beroende av råvaruexport i tredje världen genom att minska deras intäkter av råvaruexporten och på så sätt främja tillväxten inom andra näringsgrenar.

I dagarna har svenskarna Johan Persson och Martin Schibbye släppts ut ur etiopiskt fängelse. Där har de varit sedan vi köpte in dem där, efter tips från Sveriges Television om att två svenska vänsterjournalister skulle till Etiopien för att studera hur befolkningens livsbetingelser påverkades av vår oljeutvinning där.

Jag vill tacka mig själv för att de nu blivit utköpta ur etiopiskt fängelse.

Att jag nu ändrat mig och agerat för att befria dem från sitt välförtjänta fängelsestraff är föranlett av att hela saken kommit i ett annat läge eftersom det mesta skitit sig för mig och regeringen den senaste tiden. Alla svenska myndigheter slösar och förskingrar pengar i enorm omfattning. Det är inget nytt. Det har de gjort länge. Precis som de teg om bortmyglandet av den framröstade särskilda granskningen i Lundin Oil. Och vi kan ju inte göra något åt det statliga slösandet och förskingrandet eftersom varje ansats till att klämma åt tjuvaktiga statstjänstemän riskerar att påverka oss själva ungefär som när man slänger en koka koskit in i en fläkt. Och skattebetalarna har både pengar kvar och svårt att värja sig när den statliga maktapparaten slår dem på pungen. Men nu plötsligt har pressen de senaste veckorna betett sig ytterst svikligt och illojalt.

Det var en sak att vi i opposition kunde kritisera vanstyre och inkompetens. Det var ju riskfritt. Men att nu, när vi har makten, börja reta våra oförvitliga statstjänstemän vore ju liktydigt med att sitta på en krutdurk med apterad stubin och börja jonglera med tända facklor. Mycket kan man begära av oss regeringsledamöter men det är knappast juste att begära att vi ska bete oss som japanska kamikazepiloter.

Mitt största bekymmer just nu är vad vi ska skriva på verifikatet som beskriver den kontanta diplomatin. Inte för att det spelar så stor roll. Statens ekonomi är landets i särklass största men saknar ens en ansats till revision värd namnet. Alla som ska revidera vet att om de ställer till problem så blir de först utan uppdrag och sedan utsatta för en massiv myndighetsattack och ett massmedialt drev som gör dem till före detta revisorer. Och även om det fanns en revision skulle det ändå saknas ett åklagar- och domstolsväsende som skulle göra något av saken.

Men om vi skulle bli giljotinerade så småningom så vore det ändå trevligt att ha lämnat efter sig ett städat spår som kan generera ett snyggt eftermäle. Jag tror därför att jag skriver på verifikatet:

”Regeringens avledande av negativ uppmärksamhet genom utköp av två svenska vänsterjournalister i förtid ur etiopiskt fängelse, vilka tidigare är inköpta i etiopiskt fängelse, på mitt och moderat initiativ efter tips inifrån Sveriges Television.”

På det hela taget har ärendet varit kletigt och stört mitt twittrande. Vi vill ju inte att några svenska journaliströdingar ska åka omkring i tredje världen och hindra vår av människokärlek drivna mission i länderna, därefter förväntande sig, att vi hjälper dem hem när de går i våra mödosamt gillrade fällor. Planen var naturligtvis att de skulle ha fått sitta några år till i etiopiskt fängelse så att de skulle ha lärt sig att rätt uppskatta mina och regeringens filantropiska insatser. Men när nu våra massmedia plötsligt började bete sig som journalister kom saken i annat läge.

”Carl Lundin” uttolkad i

Gulag-Kolmården tisdagen den 11 september 2012
av
Mikael Styrman
.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hoppas du såg Bucht i Pitetidningen där han försvarade
de statliga kahyggena.
Sossarna är alltid på fel sida numera.
När bytte dom sida?
Tomas Johansson Skellefteå