Statsbrottslighetens traditioner

.
Senaste tiden har statliga företag varit på den mediala tapeten i mindre smickrande sammanhang:


Insynshinder

Den grova organiserade statsbrottsligheten vill nu öka sitt handlingsutrymme genom att minska insynen i de statliga företagen genom att samla dessa i två holdingbolag. Det är naturligtvis ett upplägg som är valt, enligt känt kommunalt mönster, för att minska den redan allt för begränsade insynen i de statliga bolagen.


Påstådda fastighetsskojerier

LKAB har varit ute och åkt i spalterna, anklagade för att ha lurat de villaägare i Malmfälten som var samarbetsvilliga och sålde sina villor tidigt till det statliga gruvbolaget. De villaägare som satte sig till motvärn får betydligt bättre betalt för sina villor menar man.


Ofta kriminalitet i statlig verksamhet

Tyvärr är det ju så att statliga företag ofta är belastade av en påtaglig korruption men även av annan kriminalitet vilken gärna biter sig fast i tapeterna och inte försvinner av sig själv.

Jag kan i sådana här sammanhang inte låta bli att dra mig till minnes en och annan episod, av många, då jag själv som mångårig återförsäljare till ett statligt monopolföretag konfronterats med dess medarbetares vandel.


Socialiseringsförsök

Den 27 december 1989 drog generaldirektören, tillika förre kommunalrådet i Malmö, Hans Rodhe (s) rättsvidrigt in Ekfors Kraft AB:s koncession för eldistributionsverksamhet i delar av Övertorneå och Haparanda kommuner. Beslutet överklagades förstås och tröskades våren 1990 i forcerat tempo i förvaltningsdomstolarna. Finalen blev senare en dom i regeringsrätten i vilken bolaget vann alla enskilda frågor som lades bolaget till last, men i vilken regeringsrätten gjorde en avslutande ”samlad bedömning” som resulterade i att bolaget förlorade målet.


Mordbrand i Övertorneå

I slutet av maj 1990 byggde Vattenfall om eldistributionsnätet i Koutojärvi by i södra änden av Övertorneå kommun. Försommarvädret var torrt och vackert. Som brukligt gick ombyggnationen till så, att den gamla elledningen, som i vanlig ordning bestod av blanktråd, skulle sidolutas för att ge plats för den nya ledningen. Vid arbete på en då obebodd gård i Koutojärvi låg oslaget fjolårsgräs kvar på gården. Det föranledde dock inte några försiktighetsåtgärder från Vattenfalls sida. Vid sidolutningen av linjen slog de spänningsförande linorna ihop och gnistor regnade ned över det torra gräset som tog eld. Vattenfalls personal försökte bekämpa branden bland annat med hjälp av traktorgrävaren, men det var lönlöst. Huset och en intilliggande ekonomibyggnad brann ned till grunden.


Tänt är bränt!

På landsbygden finns sällan något brandskydd värt namnet. ”Tänt är bränt”, är vad som gäller. Så även i Koutojärvi försommaren 1990.

Det var beklagligt, slarvigt och vårdslöst och därvid kunde det ha stannat. Statliga Vattenfall borde ha bett om ursäkt och ersatt fastighetsägaren. Polisen borde ha utrett ärendet, åtalat de ansvariga som borde ha fällts för allmänfarlig vårdslöshet och mordbrand. Och media borde ha bevakat och rapporterat. Men inget av detta skulle komma att inträffa.


Pyromanen fick utreda själv

Den normalkorrumperade åklagaren Thor-Bertil Mjörnerud överlät – hör och häpna – åt dem som orsakat branden, Vattenfall, att själva utreda om de hade gjort något fel. Och det hade de naturligtvis inte.


Massmedial mörkläggning

Lokalpressen rapporterade först om branden. Fritt ur minnet kan det ha varit ungefär den 25 maj 1990. TV och Radio teg. När korruptionen fick tag i polisutredningen lade även tidningarna locket på.

Varför blev det så?


Mörkläggning politiskt önskemål

Eftersom man olagligt och ogrundat hade dragit in Ekfors koncession, baserat på fabricerade anklagelser och med avsikt att göra ett justitiemord mot bolaget, ungefär sådant som alliansregeringen gör idag mot Ekfors-bolagen, skulle det inte ha varit bra om det kommit till allmänhetens kännedom att det var Vattenfall snarare än Ekfors som var olämpliga som koncessionsinnehavare.

Till och med polisens utredningsman Sören Mukkavaara, som på den tiden inte var tillnärmelsevis så korrumperad som under senare år, bara skakade på huvudet.


Vattenfall blånekar alltid

Vattenfall har alltid haft långa elavbrott. Och man har haft en kutym som inneburit att när det gått en tid efter avbrotten har man förnekat att de någonsin inträffat. Vattenfall utbildar sin personal som har presskontakter att använda denna taktik. Så gjorde man även 1986 i Övertorneå när Ekfors hade ledningsförrättning för att dra en ny ledning till sågverket i Siekasjärvi, längs den allmänna vägen. Enstaka markägare motsatte sig en förändring av ledningsnätet. Anders Hjort var då regionchef för Vattenfall Norrbotten. Med Anders Hjorts välsignelse ställde Vattenfalls markägarkontors personal upp som ombud på vår ledningsförrättning för de markägare som ville stoppa densamma. Man förklarade att Vattenfall hade sina ledningar i sex meter breda ledningsgator inne i skogen och att det gick bra. Några långa avbrott sade man sig inte känna till.


Många långa avbrott

Då hade ju Vattenfall vid många tillfällen åtminstone under 1982, 1983 och 1985 återkommande haft mycket långa avbrott inom stora områden. De längsta avbrotten var mellan 20 och 30 dygn! Men i vanlig ordning förnekade man dessa avbrotts existens.


Tapetserade församlingshemmet

Jag hade förberett mig genom att beställa tidningarna för aktuella tidsperioder genom biblioteket och hade tagit mig klipp som handlade om Vattenfalls många och långa avbrott vilka jag tejpade upp på väggarna i församlingshemmet i Övertorneå där förrättningssammanträdet med ca 150 deltagare hölls. Ledningsförrättningen gick bra. Våra markägare saknade förtroende för Vattenfalls förmåga att sköta elnät.


Propagandakollaps resulterar i politiskt informationsembargo

Det må vara att Vattenfall inte kunde undvika långa elavbrott. Men strypa informationsflödet och mörklägga med hjälp av politiserade organisationer var man desto bättre på.

När jag fick kännedom om att åklagaren och Vattenfall saboterade polisutredningen om branden i Koutojärvi försökte jag få fram de aktuella klippen på sedvanligt sätt, genom biblioteket. Men de kom aldrig. Jag beställde dem på nytt, med samma resultat. Bibliotekarien var helt oförstående.

Jag började forska i saken. Det visade sig att arkiveringen av lokaltidningarna i Norrbotten skedde som diafilmer på Folkrörelsernas Arkiv i Luleå. J Ställföreträdande politruk var Carl-Uno Hanno. Han var bördig från Övertorneå. Pappan, Uno, var läs- och skrivkunnig och blev därför rektor på Folkhögskolan. Och Hannos blev därför lite finare och pålitligare nationalsocialdemokrater. Carl-Uno blev följaktligen mörkläggare och historieförvanskare på arbetarrörelsens arkiv.


Brödraskapet stjäl skogen

Brodern Arendt, bosatt i Falun, var en av dem som rekryterades, eller erbjöd sig, att vara lobbyist i Falun för de tornedalska nationalsocialdemokraternas räkning, för att få Falu Kommun att ändra inställning om Rottnebyskogen. Kommunen hade ditintills varit positiv till avverkning men ändrade sig efter maffians påtryckningar och stal istället Rottnebyskogen. Centerpartiet deltog också. Arendt var inte Centerns man i samma ärende utan deras påverkan gick till på annat sätt. Både Carl-Uno och Arendt hade en enstaka aktie i Ekfors Kraft AB och deltog i den monoritetsägarrevolt som leddes av psykopaten från Kyrkholmen i Karungi. Senare hyllad av propagandaapparaten för den tveksamma bedriften att ha ödelagt kommersen i Haparanda centrum.


Stalinistiskt hantverk

Genom att kontakta ställföreträdande politruken på arbetarrörelsens arkiv och stoppa utlämningen av materialet gjorde det korrumperade politiska slöddret det omöjligt för mig att få ut materialet. Det gjorde ägaren av den nedbrunna fastigheten rättslös. Och det skyddade brottslingarna inom åklagarmyndigheten, polisen och Vattenfall. Massmedia teg som brukligt om allt.


Politiserat åklageri


När Vattenfall spillde ut stora mängder olja i Luleälven visade det eventuella miljöbrottet sig bli svårt att utreda. Vattenfall undanröjde och förstörde bevis och försvårade utredningen. Den då ännu unge, oförstörde och idealistiske miljöåklagaren ville få sina chefers välsignelse och stöd för att nyttja rättsväsendets resurser och befogenheter i syfte att komma till rätta med kriminaliteten inom Vattenfall. Men han fick inget stöd. En därför desillusionerad miljöåklagare flyttade till Skåne istället och utredningen kollapsade.


Historiskt perspektiv nödvändigt

För att man ska kunna förstå omfattningen och arten av den grova kriminaliteten som återfinns inom våra myndigheter idag är det bra att veta hur den har utvecklats. Så här illa var det redan 1990 – för 22 år sedan. Och det har blivit mycket sämre sedan dess.

Många statliga verksamheter kommer aldrig att gå att få ordning på. Genom att kriminaliteten är inpyrd i väggarna i dem, kommer de att måsta läggas ned. Nya organisationer kommer att måsta byggas upp, med vattentäta skott mot de gamla.

Det är troligt, att intrigerande i partiapparaters organisationer, vilka består av människor som aldrig har varit ute i det riktiga arbetslivet, inte är en tillträckligt bra skola för den som ska kunna genomföra en sanering av den statliga verksamheten.


Massmedia är saneringens nyckel

Vi måste få bort mörkläggningsmänniskorna från massmedia. Det är korruptionen och brottsligheten i massmedia som är all offentlig korruptions moder och beskyddare.

Gulag-Kolmården tisdag den 10 juli 2012
Mikael Styrman
.