Europas politiker skiftar skamlöst färg, lika obesvärat som en kameleont som rör sig över ett landskap som ändrar karaktär.
Länge har man haft toppmöte efter toppmöte och beslutat att trycka mer euro och kasta i de bottenlösa brunnar som flera europeiska länder, och nära nog alla europeiska banker, utvecklats till.
Sedan har man bestämt sig för att sluta slösa och istället sanera nationalstaternas ekonomier, för att få nationalstaternas ekonomier i balans och inte riskera ett monetärt sammanbrott, med allt vad det innebär av ekonomisk förlamning, depression, misär och social oro.
Med knappt inledda saneringar av ekonomierna, och väl konfronterade med de förestående effekterna av besparingarna, ropar populistiska politiker genast på tillväxtskapande åtgärder. Som om uthållig och evig tillväxt vore möjlig i en värld som redan med råge lever över sina tillgångar och håller på att ödelägga jordens ekosystem.
Det är inte helt lätt att gasa och bromsa samtidigt, eller att både pissa och hålla igen. Man måste nästan bestämma sig för ettdera. Efter åratal av gasande för att hålla det hotande monstret lågkonjunkturen borta, med allt vad det innebär av missnöjda väljare, har den uppdämda men ändå annalkande lågkonjunkturen genom politiska katastrofbeslut förvandlats till det ovan nämnda och hotande monetära sammanbrottet.
Men Europas politiker gör sitt bästa, för att ändå balansera högt uppe på dynghögens topp, oavsett vilka konsekvenserna blir för väljarna. Väl medvetna om att det nästan inte kan bli så dåligt i Europa, att det inte ända är ganska varmt och torrt högst upp på dynghögen.
Europas politiker förenen eder – allt åt alla, nu meddetsamma!
Gulag-Kolmården lördag 19 maj 2012
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar