Dags att befria oss från bankmyterna

.

Ända sedan den stora depressionen på 1930-talet, har vi och våra ofta svaga och opinionskänsliga, och därför lättskrämda och lättmanipulerade politiker, av inflytelserika finansintressen inpräntats, att bankerna inte kan tillåtas gå i konkurs. Att den stora depressionen orsakades av att bankerna gick i konkurs. Att depressionen, i framför allt i USA bringades att sluta av Roosevelts New Deal. Att depressionen blev djupare än nödvändigt av att bankerna tilläts gå i konkurs.,

Allt detta är fel och resultatet av en medveten och lögnaktig propaganda med ett egoistiskt uppsåt och med sitt ursprung i bank- och finansintressen.

Den stora depressionen på 1930-talet orsakades, ungefär som den som vi nu är på väg in i, av en banksektor som löpt amok. En banksektor i vilken hederlighet blev ett främmande begrepp. Då som nu blev det inte möjligt att tydligt se hur tillståndet var i enskilda banker. Depressionen på 1930-talet hävdes inte av Roosevelts New Deal. Möjligen mildrades dess verkningar av att många sysselsattes i hjälpprogram samt av Roosevelts positiva och humanistiska budskap som gav många människor hopp. Men det skedde till priset av att människor sysselsattes i ineffektiva statliga hjälpprogram som istället förlängde depressionens verkningar. Depressionen avslutades istället genom rustningen under andra världskriget. Först 1942 kan man anse att USA hade kommit ur depressionen. USA:s insteg i andra värdskriget blev politiskt möjligt genom den läggmatch som det amerikanska maktetablissemanget gjorde i december 1941 när man trots vetskap om en förestående japansk attack valde att låta japanerna genomföra attacken. Allt för att kunna vända den politiska opinionen i USA. Möjligen kan man i efterhand ha varit förvånade över hur effektiv den japanska attacken den 7 december 1941 mot Pearl Harbor visade sig bli. Men den fyllde i vilket fall sitt syfte, ur både japansk och amerikansk maktpolitisk synvinkel.

Så kraftig har finansintressenas lobbyverksamhet varit, att bankverksamhet utvecklats till legaliserat tjuveri med lagens stöd. Då och då sveper en våg över världens länder vid vilken bankerna, med lagens stöd och statens hjälp, plundrar sina lånekunder. Att det kan förekomma beror på att banklobbyn med mutor och hot lyckats försvara en orättfärdig riskfördelning mellan lånekunder och långivare. Om banken lånar ut pengar mot god säkerhet och säkerheten, oavsett skäl eller vållande, försämras står låntagaren för hela risken. Det blir fritt fram för banken att plundra låntagaren genom försättande av låntagaren i konkurs och genom övertagande av panten. Även om man vet att säkerhetens försämring bara är mycket tillfällig. Det ger banken motiv att så fort som möjligt ställa låntagaren på bar backe för att komma över panten innan den återvinner sitt värde. Det blir till och med en god affär och ett starkt motiv för banken för att skapa obalanser i ekonomin i syfte att åstadkomma svårigheter för låntagaren.

Detta kan dessutom ske helt riskfritt eftersom den ohederliga alliansen mellan bankerna och politiker, i stort sett oavsett deras politiska färg, sett till att banken får tillgodogöra sig vinsten när det går bra och garanteras att med hjälp av skattebetalarnas medel få sitta i orubbat bo när det går dåligt. Bankerna har därför inget intresse av en god och stabil ekonomisk utveckling utan drar istället nytta av en turbulent utveckling som kastar bankens kunder mellan ytterligheter.

En klokare, hederligare och rimligare riskfördelning vore naturligtvis att långivaren, som tillförsäkras säkerheten, också står med risken istället för att låntagaren gör det. Långivaren ska inte ha rätt att avkräva låntagaren mellanskillnaden om säkerheten försämras. I så fall får bankerna eller långivaren andra, motsatta incitament än idag. Med en sådan riskfördelning blir det svårare för långivaren att som idag uppsåtligt plundra låntagaren. Det blir också i långivarens intresse att värna värdet av panten. Ett särskilt skydd med ett långt gående ansvar för långivaren bör utformas för goda säkerheter som är lågt belånade så att inte en låg skuldsättning möjliggör för långivare att plundra låntagaren på sätt som är brukligt idag. I slutändan ska säkerhetens syfte vara en garanti för långivaren att under ansvarsfullt agerande få tillbaka sina utlånade pengar även om låntagaren själv inte kan betala.

Någon kan invända att kapitalägare med ett sådant system skulle välja att inte låna ut dem. En sådan invändning är naiv menar jag. Självfallet skulle många av våra finansiella aktörer, ingen nämnd och ingen glömd, reagera med besvikelse om möjligheten att plundra sina låntagare begränsas och ersätts av ett egennyttigt behov av ett samhällsnyttigt agerande. Men ingen skulle i slutändan vilja sitta med pengarna overksamma i en pengakista.

Det problem som vi har nu, i det korta perspektivet, är en, förmodligen global depression förenad med en eventuell monetär kollaps. Den är en direkt följd av ett gemensamt intresse hos finansaktörer och politiker att dölja rådande läge orsakad av fri interbankskuldsättning och diffusa finansiella produkter som gör det omöjligt att utreda enskilda bankers ställning.

Banker bör, menar jag, bara få finansiera sig genom aktieutgivning och obligationslån samt, genom mindre utjämnande krediter hos riksbanken. Hela den här djungeln av hel- och halvkriminella finansiella produkter och diffusa paket med ogenomträngligt innehåll bör bankerna förbjudas att äga. Det ska vara möjligt att för bankens sparare att bedöma bankens situation och bestämma sig för att rösta med fötterna om bankens affärer blir allt för vidlyftiga. Den enda reningsfunktion som fungerar och kan hålla bankväsendet frisk är att spararna återförs ansvaret för sina pengar. Otydlig redovisning av bankens läge bör resultera i ökad risk för en bankrusning. Då blir det ordning på banken.

Så kommer det nog att bli också. Men mycket tyder på att vi först måste gå omvägen via global bankkollaps, monetär kollaps och statsfinansiella bankrutter med stor social nöd och oro i kölvattnet och kanske även giljotiner.

Det borde inte behöva vara så svårt att undvika men korruption och oheliga allianser mellan politiker, högre tjänstemän och finansvärldens aktörer är ett starkt kitt och ett brödraskap som få tillåts dra sig ur utan ett föregående sammanbrott som i ett slag ändrar alla spelregler, eller som inför spelregler.

Bankrusningar är inget ont, de är inte ens något nödvändigt ont, de är istället något nödvändigt gott som bör utlösas lättare och tidigare så att det blir slut på dessa ideliga ekonomiska katastrofer som kriminella bankirer, politiker och tjänstemän ständigt åstadkommer.

– återinför bankrusningar snarast så att vi kan få ordning på ekonomin!

Gulag-Kolmården lördagen den 19 maj 2012
Mikael Styrman
.