lördag 10 mars 2012

Ibland vet man inte om det är avsiktligt


.
Svar till Ulfs kommentar till bloggen ”Hela landet får motvind”.

Ja, nu förstår jag vad Du menade. Och Du har rätt, naturligtvis. En del tecken är ju helt omöjliga att tyda. Nästan som om det var gjort på jävulskap :-)


Det påminner osökt om när jag och min fru var till Egypten för 15 år sedan och vi skulle flyga hem från Hurghadas flygplats. Till att börja med kajkade resebyråerna dit oss, till den då tomma, men snart överfyllda flygplatsen, sex timmar innan planet skulle gå. Och alla var ju näst intill dödssjuka i våldsam diarré. Det berodde på, att när vi anlände, så sade guiderna åt oss på välkomstmiddagen, att vi skulle glömma allt vi hade hört om maten i Egypten, för allt gick att äta, utan risk för att bli sjuk. Och vi dumma jävlar trodde dem. Det är klart att de kunde äta, som hade varit där på en kanske sex månader lång överlevnadsexpedition. Men det bekymrade inte oss just då.

Nå, i alla fall satt min fru, som hade blivit sjuk natten innan, mest på toaletten de sex timmarna. Själv hade jag blivit sjuk 3-4 dagar tidigare och hade sedan dess bara kunnat inta vatten. Så man började vara ganska matt. I alla fall så spanade jag som en besatt på tavlorna för att hitta vår flight - förgäves naturligtvis.

Men det som påminde om ordverifieringen var att nästan alla utrop i högtalarna - och de var många under sex timmar på Hurghadas flygplats - avbröts precis innan nyckelinformationen skulle lämnas, av ett - pling-plong, som förstås av någon obegriplig anledning skickades ut när personalen släppte mikrofonknappen. Först var man ju förundrad, sedan förbannad, för att en stund senare inse det humoristiska i situationen och hur vansinnigt roligt de måste ha uppe i kontrollrummet. Och förvirrade och oroliga potentiella flygpassagerare stirrade på varandra med skräck i blicken och sprang omkring som yra höns.

”Passagerare till Frankfurt, bege er skyndsamt till utgång nr - pling-plong”

Så där höll det på i sex timmar. Misstag? - Knappast. Det var egyptiernas sätt att uthärda vardagen.

Om de nu inte fick skjuta på turisterna från Nilens stränder, när flodbåtarna passerade, i mellersta Egypten, så kunde de ju i alla fall skoja med dem på Hurghadas flygplats.


Tiden närmade sig. Det var nu bara en kvart - 20 minuter kvar tills vårt plan skulle gå. Då kommer vårt plan upp på tavlan. Vi skulle ut genom Utgång 1, sa tavlan. Efter en stund sa man i högtalarna att vi skyndsamt skulle bege oss till Utgång 2, samtidigt som tavlan fortsatte att hävda att det var Utgång 1 som gällde. Ingen där som skulle till Stockholm. Massor av agenter med plakat vid utgångarna men ingen med något som ens påminde om en svensk resebyrås namn. En del av våra medpassagerare var försvunna. Andra spanade oroligt, liksom vi. Skräcken för att bli kvar magsjuk på Hurghadas flygplats, utan hotellrum, började göra sig påmind. Då ser jag plötsligt en skylt tillhörig en dansk resebyrå vid Utgång 3. Så jag gick dit och frågade om planet till Stockholm. Och jajamän - fort, fort, planet ska strax gå. Så vi kastade oss ut genom Utgång 3 - naturligtvis, var annars? - och åkte med någon sorts transport, som jag har glömt hurdan, till planet. Vi hinner bara in i planet så ber pilotens oss sätta oss genast eftersom de hade fått en slot-tid om tio minuter. Om vi missar den riskerar vi att bli stående fyra timmar i väntan på nästa. Aldrig har det gått så fort i mänsklighetens historia, att borda ett flygplan. Och sällan har ett charterplan flugit till Stockholm med så mycket tomma stolar.

Men mitt i all bedrövelsen var det ett bisarrt skådespel att bevittna de långa köerna med plågade människor som förtvivlade hoppades på att komma fram till toaletten. Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att det bara fanns ståplatser på planet.

Nu skulle någon kunna tro att jag inte trivdes i Egypten. Men inget kan vara mera fel. Det var en helt otrolig resa. Bussresan med beväpnad kolonnkörning genom öknen, från Hurghada till Luxor på natten. Och resorna genom myllret av människor i Egyptens byar dagtid, med hastigheter som tycktes antyda att chaufförerna var med i någon sorts tävling, om vem som kunde få ihjäl flest bybor på kortaste tid. Hotellrummen som inte gick att låsa. Caféet i öknen. Kryssningen på Nilen, Konungarnas Dal, alla dessa antika tempel och fascinerande gravar, resan till Abu Simbel med Ramses och Nefertiti svävande högt över våra huvuden, samt inte minst, vår norske medresenär som levde hela sitt liv i Norden och kom till Konungarnas Dal för att dö där.

Jag skulle inte på villkors vis vilja ha den resan ogjord. Och jag vill aldrig åka dit igen.

Övertorneå den 10 mars 2012
Mikael Styrman
.

1 kommentar:

Anonym sa...

Avsiktlig jävulskap utfört av människor upplever man ju nästan dagligen även i "fredliga" sverige, Läs skriften så får man ögonen öppna och inser att det är precis som skrivet, men kristendommen ska ju avskaffas i sverige, Inte undra på att det är som det är med ungdommen skolor mm.