torsdag 29 december 2011

Att köra tåg eller att inte köra tåg

.
det är frågan. I bloggen ”Det är ett helvete med jul och nyår” skrev jag om hur cheferna inom järnvägen och eldistributionsföretagen drar iväg som en avlöning inför jul och nyår och sedan håller sig undan. Och så är det ju faktiskt. Det är närmast komiskt hur de lyckas gå och gömma sig.


Verklighetsfrånvarande politik

Men i sanningens namn ska sägas, att cheferna inom järnvägen knappast kan göra särskilt mycket åt situationen. Deras handlingsutrymme är kraftigt beskuret genom politiska beslut som många gånger tycks ha mycket dålig verklighetsförankring. Vare sig de fattats, eller beretts, av äldre, ”erfarna”, regeringstjänstemän eller av unga politiska broilers så har de skapats av människor som inte varit ute i verkligheten särskilt mycket.


Osynliga politiker och tjänstemän

Det gamla ineffektiva järnvägsbolaget borde ha effektiviserats. Istället slogs organisationen sönder intill obegriplighet. Det oorganiserade kaos till järnvägsorganisation som nu försöker köra tåg är följden av politiska beslut. Och om man tycker att cheferna inom järnvägen är osynliga så är det ju bara förnamnet i en ansats att beskriva vad som gäller för de politiker och tjänstemän som utformat järnvägens arbetsförutsättningar.


Stillastående tåg

I år har man valt att låta tågen stå stilla på stationerna när det vankas dåligt väder. Under alla normala omständigheter och för ett välskött, eller åtminstone inte misskött, järnvägsbolag skulle det anses vara helt absurt. Men givet dagens förutsättningar, oavsett vad som lett fram till dagens situation, är det ett ganska klokt beslut - men bara tillfälligt.


Järnväg under sammanbrott

Om järnvägen genom felaktig projektering och eftersatt underhåll och dito investeringar är i så dåligt skick att man inte själv tror att kontaktledningarna ska kunna hålla sig uppe eller spår och växlar kunna hållas tillräckligt fria från snö och is,

om ledningsgatorna är skötta som de stora kraftbolagens, det vill säga som de sköttes för hundra år sedan när behovet av fungerande elförsörjning var försumbart samt,

om organisationen är sönderslagen så att man inte klarar av att undsätta passagerare i stillastående tåg längs banan - vad ska man då där ute att göra med sina tåg?


Ingen framtidslösning

Men det måste vara en akut nödåtgärd. Det kan inte vara ett substitut för en klokt organiserad järnväg, fri från ideologiska låsningar och teoretiska verklighetsantaganden, att låta tågen stå stilla. För det är väl ändå inte så man har tänkt sig att det ska fungera? Att man bara ställer in tågen när det blir dåligt väder?


Dyrbar politisk prestige

Politisk prestige är dyrbar. Åtminstone om man ska döma av tidigare erfarenheter gör man nog klokt i att förvänta sig att mötas av stillastående tåg åtminstone en lång tid framöver.


Det svenska storhetsvansinnet

Allt det här är ett av flera utslag av det svenska storhetsvansinnet. Felet är tron på att vi är så bra i Sverige i förhållande till resten av världen att vi kan fatta hur tokiga och hur ineffektiviserande beslut som helst utan att det nämnvärt påverkar våra kostnader och vår konkurrenskraft. Denna vanföreställning tycks tyvärr ha bitit sig fast i politiken och i byråkratin i våra verk och departement.


Ineffektivitet summerar till höga kostnader och tomma tallrikar

Men verkligheten talar ett annat språk. Visserligen finns det människor som är ute och lallar på vägarna utan att vara på väg någonstans. Men väldigt många har ett syfte med sin resa - och en tidtabell. Kommer de inte fram stannar eller försenas verksamheter och det i sin tur genererar kostnader som måste tas ut någonstans. I slutändan kommer de att hamna på prislapparna på våra produkter - inhemskt såväl som på export. Situationen är inte längre som den var i tjugo år efter andra världskriget. Omvärlden är inte längre tvungen att köpa ”svensk kvalitet” därför att det inte finns något annat att köpa. Fel pris på våra svenska produkter genererar tomma tallrikar på svenska bord. Det här gäller även om det blir aldrig så mycket mutor till några funktionärer när mitt- och sidoräcken som får trafiken att stå still ska monteras.

På motsvarande sätt är det med järnvägen. Det är inte bara trist när tågen står. Det är en samhällsekonomisk katastrof i växande.

Och när en överbefordrad tjänsteman vid något skrivbord, kanske med de bästa av avsikter, får för sig att han ska träda i befälhavarens ställe och bestämma om flygplan ska flyga eller inte, när det blir vulkanutbrott på Island, så genererar det också stora förluster. Samtidigt kryssar flygplanen runt om i världen mellan hundratals aktiva vulkaner.


Ineffektivitet välfärdens ödeläggare

Särskilt länge kan man inte hålla på så här. Alla ineffektiviserande åtgärder ackumulerar till något som leder till ett ekonomiskt sammanbrott. Så småningom når vi en situation där normaltillståndet är stillastående trafik och undantaget är att trafiken flyter. Då är också nationens ekonomi så påverkad av det att det inte längre finns några pengar till investeringar i vare sig järnvägar eller landsvägar, knappt ens pengar till att riva bort räckena från vägarna. Stängda flygplatser har vi redan. Vad det innebär för ”välfärden” som alla säger sig omhulda, det kan vem som helst räkna ut.

Men löser problemen sig av att de som skapat dem går och gömmer sig för att sedan titta fram och leende posera inställsamt när något för ovanlighetens skull går bra? Det känns inte särskilt sannolikt, tycker jag.

Övertorneå den 29 december 2011
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: