måndag 10 oktober 2011

Proffsen vs Amatörerna

.
Förr var nationalsocialdemokratin stark. Och framgång föder framgång. Till den starka nationalsocialdemokratin anslöt sig de flesta karriärister som blev ”karriärsossar” eftersom det var det lättaste sättet att göra karriär i Sverige. Tjänstemännen i verk och departement lierade sig med nationalsocialdemokratin mot ömsesidigt gynnande.

Ett litet antal blev ”oppositionspolitiker”. Det vill säga borgerliga politiker, i huvudsak utan ambition att utmana nationalsocialdemokratin. Oppositionspolitiker av regimens nåde.

Idag är det annorlunda.

Idag finns det ytterst få karriärsossar. Ytterst få söker sig till den sönderfallande nationalsocialdemokratin för att göra karriär. Det gör egentligen bara de som inte kommer fram i de övriga partierna. De karriärsugna och psykopaterna söker sig istället till allianspartierna. Det kommer att utvecklas till ett allvarligt hot mot allianspartierna.

Ett annat svårt slag mot nationalsocialdemokratin är förstås att inte tjänstemannamaffian eller tjänstemannapartiet längre tror på eller satsar på nationalsocialdemokratin. De duktigaste spindoktorerna och de intrigantaste begåvningarna har övergett nationalsocialdemokratin. I princip är det bra att de har övergivit nationalsocialdemokratin.  Det är dock inte nödvändigtvis bra att alliansregeringen tar dem under sina vingar.

Nationalsocialdemokratins ställning var länge så stark att det skadade den svenska demokratin. Men nu tyder mycket på att nationalsocialdemokratin är på väg mot en klyvning.

Effekterna av denna maktförskjutning kunde vi se under förra veckan. Då uppstod en ohelig allians mellan tjänstemannapartiet, alliansregeringen och Håkan Juholts konkurrenter om makten i nationalsocialdemokratin.

När Uppdrag Gransknings utmärkta reportage om den vedervärdiga avvisningen av egyptierna sändes fick vi alla se migrationsminister Tobias Billströms arroganta katastrof. Den var naturligtvis känd i förväg och motmedel var också förberett. Juholts bidragsfusk var nämligen också känt i förväg. Och när det blir lämpligt läge finner kaka maka. När UG-inslaget sänds blir det timat med Juholts bidragsskandal. Skadebegränsning kallas det.

Hela det ytliga journalistiska kopplet kastar sig över det utslängda bytet - en fuskande Håkan Juholt. Samma journalistik tiger som muren om avvisningen av egyptierna. Tjänstemännen och överlevande s-politiker som gemensamt skyllt alltihop på Anna Lindh efter hennes död samt borgerliga politiker som spelar under täcket med dessa, glider undan, eller försöker åtminstone glida undan, från fortsatt granskning. Kortet med Juholts länge kända fiffel spelas vid en tidpunkt då det fungerar som trumf. Inte oskickligt av stats-psykopatin för att använda ett tornedalskt understatement.

Det här har flera bottnar. Det är naturligtvis svagt av den undfallande och lättmanipulerade journalistkåren som istället för att bete sig som en kritiskt granskande tredje statsmakt uppträder som en chimpansflock, en mobbningskår. Juholts bidragsfusk, och i förlängningen riksdagsmännens särregler för sig själva, förtjänar naturligtvis att granskas. Men inte på bekostnad av granskningen av de psykopater som gjorde sig skyldiga till grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i samband med utvisningen och som fortsätter att göra det genom den fortsatta mörkläggningen. En annan konsekvens är, att de som var ansvariga för kränkningarna möjligen och åtminstone delvis är samma som i hög grad drar nytta av en fortsatt försvagning av Juholt.

Det är inte bra att oppositionen är så svag och splittrad som den är idag. Ur demokratisk synvinkel är det inte bra om regeringsmakten utser oppositionen. Det är inte heller bra om manipulativa begåvningar bland tjänstemännen gör det. Vi har upplevt bägge delarna tidigare och det var inte bra för landet. Det förhållandet i kombination med den generellt svaga svenska pressen ger ett oacceptabelt stort och skadligt utrymme för psykopaterna i statsapparaten vars främsta uppgift det är för den politiska makten att tygla. Dessa är nämligen i alla länder det största hotet mot såväl demokrati som rättssäkerhet.

Övertorneå den 10 oktober 2011
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: