.
(Svar till signaturen Rickard’s kommentar till bloggen ”Statsterrorismens kostnader”.)
Jo, jag ska förklara.
Efter, eller i samband med, ”avregleringen” konstruerade man ett riktigt byråkratiskt monster för att ”granska” tariffer med - nätnyttomodellen. Det bottnade i en, förmodligen god, tro på att man skulle kunna jämföra tariffer sakligt genom att noggrant spalta upp allas anläggningar. Man skulle få ett slags facit. Det visade sig senare vara en övertro. Frågan var betydligt mer komplex än så.
Det som blev början till slutet för nätnyttomodellen var att den tidigt under sin framväxt visade att de stora var ineffektiva och de mindre var effektiva. Då räknade myndigheten baklänges sju gånger, tillsammans med de stora, och ändrade parametrarna tills de stora blev effektivare.
Så småningom blev det som man ville ha det och som det alltid har varit. Godtyckligt tyckande som gynnnar de stora och missgynnar de små och som gav möjlighet att tycka mer eller mindre vad som helst beroende på den politiska viljan.
Vi gick aldrig med i det systemet.
I alla fall så fungerade myndighetsutövningen i vårt fall så att man hade sitt teoretiska underlag i form av årsrapporten som bibel och struntade i hur utfallet blev i verkligheten. Utifrån det ålade man oss godtyckligt att sänka våra tariffer. Då hade vi ändå inga höga tariffer vid en jämförelse med andra. Syftet var naturligtvis att tvinga igenom en sänkning till en nivå som vi inte skulle kunna klara oss på.
På grund av nationalsocialdemokratins försök att ta över företaget ”inifrån”, i samband med att vi var i blockad, blev det så turbulent att vi förlorade nästan all vår administrativa personal och bland annat därför hann vi inte ge in årsrapporterna. Det visade sig då att det förlamade det politiserade tillsynsarbetet. Från energimyndighetens sida brydde man sig inte om att tariffgranskningen skedde på ett ohederligt sätt - men det skulle SE hederligt ut. Tjänstemännen skulle kunna komma till föräldramöten mm som hederliga tjänstemän som andra skulle se upp till och inte som tjuvaktigt slödder.
Rätt eller fel att inte ha fyllt i dem?
Det har väl köpt oss några års respit. Under den tiden kunde, särskilt mot bakgrund av att det blev politiskt maktskifte 2006, systemet ha tillfrisknat. Åtminstone trodde jag då inte att korruptionen skulle ha gått så långt att det inte skulle gå att få ordning på.
Vad man tycker i fråga om att ge in rapporterna beror väl på vad man skulle tyckt om en judisk butiksägare i Tyskland 1936 som stänger sin butik när han ser nazisterna komma för att handla utan att betala. Situationen är ungefär densamma.
Den som har makten tycker naturligtvis att den som han har makt över är skyldig att i alla lägen lyda lagen blint. Det är sådan blind auktoritetstro och avsaknad av moral som leder till att man så småningom kan stå och kasta in folk som man inte tycker om i ugnar och samtidigt intala sig att det är lagligt och att man gör rätt.
Den som blir utsatt för uppenbart maktmissbruk och möter en allt mer korrumperad statsapparat och dito rättsväsende är av naturliga skäl inte lika imponerad av lagligheten.
Så länge den alltmer korrumperade byråkratin lyckas tygla och trycka ner de som den utnyttjar och plundrar fortsätter och förvärras missbruket. Byråkratin växer och politiken förlorar kontrollen över den. Allt fler ska ha förmåner utan att göra något. Därför måste allt fler plundras. Där någonstans är vi nu i Sverige.
En generation politiker, domare mm som blivit tillräckligt korrumperade kan förmodligen aldrig resa sig och sanera systemet inifrån. Det finns ingen förmåga till självsanering i ett sådant system.
Så småningom skinnar man allt för många, allt för mycket, och då gör folket rent hus med korrumperade politiker, statstjänstemän, skattetjänstemän, fogdar, åklagare och domare. Sen börjar vi på ny kula med en liten byråkrati som sätter skattebetalarnas bästa i centrum och använder skattemedlen klokt. Så småningom kommer den också att börja växa mot sin undergång. Hur fort det går beror på om vi lyckas välja hederligt folk eller väljer tjuvaktigt slödder till politiker.
Sånt är livet - sån är människan - bakom polityren och alla vackra floskler!
Övertorneå den 30 december 2010
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är ganska intressant hur Du och jag som är överens om att vi inte är överens, ändå tycker lika i slutändan. Du irreterar Dig på markanadens krav på effektivitet, men vill inte att verksamheten skall skötas av det offentliga. Du måste nog medge, hur svårt det är för Dig med Din bitterhet, att det är nog bättre med en statlig järnväg.
Sedan vad det gäller Ditt företag är nog vi i branschen som följt Dig och Din far införstådda med att det varit svårt. Men Du kunde ju faktiskt ansökt om koncession, Du kunde lämna in en rapport till NNM och Du hade med säkerhet klarat Dig. För de facto, Du har ett utomordentligt välskött elnät och det var ju inte Ditt fel att kommunerna inte ville köpa tjänsten "upplysning".
Mikael!
Jag måste säga att jag beundrar ditt mod att ifrågasätta myndigheter och politiker även om jag inte känner till sakfrågorna.
Du uttrycker din åsikter nog så burdust men de manar till eftertanke.
Svar till sign Stoppa smot och heja HV: Se mitt svar i egen blogg ”Privat kontra allmänt”.
Svar till Klara:
Tystnaden och rädslan är korruptionens och inkompetensens bästa vänner.
Jag vet att jag ibland tycker att jag avsett ge någon en knäpp på fingrarna, men finner till min förvåning att mottagaren reagerar som om jag utdelat det grövsta piskrapp.
Kanske är det gränsbons halvspråkighet som ger sig till känna? Att man som obildad och okultiverad gränsbo helt enkelt inte har lika många nyanser i språket som en rikssvensk.
Men jag ska villigt erkänna, att jag funnit att det oftare än svensken i allmänhet tror, faktiskt kan gagna saken att uttrycka sig till övermåttan tydligt. Det skakar om mottagaren av budskapet och stämmer till eftertanke. Svensken är ju över lag ganska konflikträdd och uttrycker sig därför ofta så försiktigt och inlindat, att det övergår i otydlighet. Dagar och nätter får i onödan ägnas åt att tolka vad den andre försökte säga. Missförstånd av denna anledning är inte ovanliga.
Jag vurmar för den finska stilen som, utan att vara illa menande, är rättfram och ofta effektiv.
Det återspeglas även i styrelseskick där den svenska modellen är att hålla på och peta och peta i saker och ting utan att riktigt komma i mål. Finnen däremot identifierar problemet, åtgärdar det och går vidare till nästa uppgift. Inte sällan tar finnen i för mycket och måste korrigera tillbaka en aning - men det händer grejer för finnen.
Den finska metoden och handlingskraften är definitivt överlägsen när man överraskande ställs inför oväntade förhållanden. Som regel har man då 50% chans att fatta rätt beslut. För det mesta är det sämsta att inte komma fram till något beslut, för då får man inte heller något uträttat.
Det där försöker svensken ibland härma. Går till snabbt beslut. Inte sällan går det åt helvete med musik. Svensken är nog predestinerad att utreda saker länge och väl och sen fatta det enda beslut som återstår - i samförstånd.
Det har nog varit ett bra koncept en gång i tiden, att utkämpa varje krig till den sista finnen och sedan låta svenskarna trötta ut ryssarna vid fredsförhandlingarna.
Fast tsaren hade goda kunskapare och tog Finland 1808. Därmed var det färdigkrigat för de svenske och lugnt vid nordvästgränsen. Därefter har även svenskarnas härskare älskat freden. Ja, åtminstone ända fram till de allra sista åren. Men nu ska det bli annat av. Nu fungerar ju en del av våra politiker som veritabla kalsongbombarmagneter.
Låter intressant det här om Finland och gränsbo eftersom jag inte känner till förhållanden.
Ja, nu kunde inte tsaren ta Finland helt och hållet. Finnarna utförde gerillakrig för de visste att blir de en del av Ryssland så blev de nästan livegna. Därför var tsaren tvungen att göra det till ett furstendöme och finnarna fick rätt att behålla sitt språk, traditioner och sedvänjor.
Mycket därför fick de bli självständiga efter ryska revolutionen 1919.
Skicka en kommentar