onsdag 29 december 2010

Konkurrens är svårt...

.
...åtminstone för den svenska riksdagen, regeringen och deras tjänstemän, tycks det.


Konkurrens har förbytts i oligopol o monopol

För 70 år sedan bestod det svenska näringslivet företrädesvis av småföretag. Många branscher utgjordes helt av sådana.

Till följd av överkonsumtion av billig olja i kombination med politiska beslut har småföretagen dräpts i bransch efter bransch. Glesbygdens deltidsjordbruk har slagits ihjäl för att tvinga befolkningen till våra större industrier. Ännu när jag var barn hade en svensk arbetare råd att hålla en hemmafru som tog hand om barn och hushåll. Numera måste båda jobba och samhället förmodas fostra barnen. Direktförsäljning från jordbruk till allmänheten har försvårats och åtminstone periodvis varit omöjlig. En uppsjö av lokala butiker har förbytts i ett fåtal stora butiker. Detta bara för att ta några exempel på en utveckling som skett i Sverige men som många andra länder helt eller delvis förskonats från.


Avreglering - men först oligopolisering

Elmarknaden har också ”avreglerats”. Fast först har man låtit branschens tre stora köpa bort de redan ganska få företag som kunde skapat en viss konkurrens. Över 90% av elbranschen kan numera låta sig representeras vid minsta sortens cafébord. Så gick det med den konkurrensen.


Mode smittar

När något handlingssätt är på modet inom det offentliga Sverige tenderar det att implementeras inom snart sagt alla branscher - vare sig det är lämpligt eller ej. Det gäller även den moderna tidens modeord: avreglering.


Järnvägen förr och nu

Om jag tänker tillbaka på hur järnvägen utvecklats under min livstid så har det gått till ungefär så här:

Förr fanns det banvaktarstugor längs med spåren i vilka järnvägens personal, som skötte spåren bodde. Då fungerade järnvägen, förmodligen till stor del just därför att den sköttes. Det har tjänstemän, politiker och järnvägsledningen uppenbarligen tolkat som att banvaktarna inte behövs - tågen fungerar ju...!

Banvaktarsystemet, föråldrat eller ej, tycks ha ersatts av.....ja, av vadå? Inte av något som fungerar i alla fall.


Organisationen har avvecklats

Järnvägen utgjorde tidigare ett integrerat, fungerande, system. Man förfogade över en stor organisation med personal utspridd i landet, som kunde sköta spåren, men som också kunde vara behjälpliga även när tågen inte fungerar.

Nu, när järnvägen, som det så fint heter, har avreglerats förväntar man sig att konkurrensen ska fixa snart sagt allting. Men hur ska det gå till? Har man från statsmakten någon idé om hur det ska gå till? Vad är det som ska göra att allting blir bra av avregleringen?

Innan man beslutar om att avreglera järnvägen måste man väl ha någon idé om hur och varför eventuella effektivitetsvinster ska uppstå?


Byråkratin har ökats

De flesta, kanske alla, åtgärder som man hittills har vidtagit och som berör järnvägen har ju varit sådana som ökar järnvägsbyråkratin och därmed ökar kostnaderna eller sänker driftdugligheten och därför ökar kostnaderna.

Tidigare hade vi ett företag, med en driftcentral, med överblick över alla transportuppdrag. Nu har vi ett flertal aktörer, även mycket stora siffror nämns. Trafikverket måste bygga upp en egen driftcentral för spårhållningen men det måste i praktiken alla andra aktörer också göra. Sedan måste man bygga upp en egen byråkrati för att de här driftcentralerna ska utbyta information sinsemellan och med den egna organisationen.


Många parallella fältorganisationer billigare än en enda?

Tidigare hade järnvägen en decentraliserad organisation som kunde bistå vid driftstörningar, hjälpa till med eventuella evakueringar, reparationer m.m. Idag finns ingenting. Om det ska fungera måste varje operatör bygga upp en egen parallell decentraliserad organisation. Finns det över huvud taget någon som tror att de kan ske till lägre kostnader att ALLA bygger en egen organisation än att vi har EN enda organisation?


Omhändertagande av spår och passagerare hänger ihop

Fältorganisationen som får tågen att komma fram dit de ska - den har man avvecklat. Samtidigt har man i praktiken trasat sönder den organisation som hade kunnat bistå resenärerna när det inte fungerar genom att ordna tingen så att alla operatörer skulle behöva ha en egen organisation.

Om alla operatörer ska ha en egen organisation - hur ska den bekostas och hur ska det kunna bli billigare med till exempel åtta parallella organisationer i jämförelse med en enda? Om operatörerna inte ska ha någon egen organisation utan skaffa sig resurserna när det behövs då måste man fråga sig - vilken trovärdighet har det? Alla som håller på med drift av infrastruktur vet att när sådana extra resurser efterfrågas finns inga att tillgå.


Konkurrens trolldom för politiker och tjänstemän

Till att börja med måste avregleringen och ökad konkurrens kunna uppväga den explosivt ökade byråkratin som politikens valhänta micklande med järnvägen resulterat i. Då måste  det uppstå besparingar och vinster någonstans.

Konkurrens tycks efter 70 års nationalsocialdemokrati var svårt för våra politiker och våra tjänstemän. Nästan lika dunkelt och svårfångat som trolldom. I praktiken finns nu bara tågvärden och lokföraren kvar, i ett i övrigt till stora delar havererat system. Är tanken att dessa två likt gallern Asterix ska inmundiga trolldryck och få hundratals tågvärdars och lokförares styrka och snabbhet eller hur ska avregleringens och konkurrensens förväntade fördelar komma folket till del?

Det är nog så att Ulf Adelsohn har rätt i den här frågan. Avregleringen inom järnvägsområdet har inte bara varit mindre bra. Den har varit en katastrof. Ett lärorikt och avskräckande exempel på vad politiker och tjänstemän kan ställa till med när man tillämpar en fix idé på ett område, utan att i förväg ha analyserat vilka effekter den kan förväntas få. Nu är det inte längre fråga om att bita sig fast vid den likt 1990-talets kronförsvar. Nu är fråga om hur man istället så fort som möjligt, och ändå under något så när ordnade former, kommer ifrån avregleringskaoset och till en fungerande järnväg.
Ju längre man väntar och försvarar en förlorad sak desto smärtsammare tenderar det att bli att så småningom krypa till korset.


Järnvägen behöver fungerande arbetsledning och fredas från politisk klåfingrighet

Den svenska järnvägen har aldrig saknat avreglering och konkurrens. Konkurrens har funnits i form av bil-, buss- och flygtrafik samt alternativa godstransportörer, men järnvägen skyddades länge från den. Avregleringen har aldrig saknats. Den består mest i att naturliga strukturer trasats sönder. Däremot har järnvägen saknat fungerande arbetsledning. Den förvandlades av tidigare generationers politiker till en skyddad verkstad - en politisk lekstuga. Järnvägen har aldrig behövt avreglering - den har behövt fungerande arbets- och företagsledning samt behövt fredas från politisk klåfingrighet.

Övertorneå den 29 december 2010
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: