När man diskuterar motorvägar och snöpta vägar finns det ett par fenomen som gärna bör uppmärksammas:
Hastigheten sjunker när det blir enkelkörfält…
På de snöpta vägarna, mitträckesvägarna, snörvägarna, mötesfria vägarna eller vad man än vill kalla dem, sjunker ofta hastigheten påtagligt när omkörningsfältet upphör, från 110 till 90…till 80, 70 och i extremfallet ännu lägre. Det samlas efter en stund upp en inte obetydlig kö bakom bromsklotsen i fråga.
…för att sedan öka när man skulle kunna bli omkörd.
När sedan omkörningsfältet börjar igen, då gasar plötsligt den som nyss krypkörde i enkelfältet på så det står härliga till. Det kan kanske bero på ovilja att bli omkörd, eller på att föraren känner sig osäker och därför sänker hastigheten, när det bara är enkelfil. I så fall kanske man bygger snöpta vägar på för smala vägar? Oavsett vilket så får det till följd att den eller de som till äventyrs tänker köra om bilen i fråga måste gasa på ordentligt. Det är inte ovanligt att hastigheten mot slutet av omkörningssträckan är uppe i 150-160-170 km/h. Antingen stiger hastigheten eller så fastnar de omkörande i stängslet i slutet av omkörningssträckan. I värsta fall sker både och.
Även på motorväg gör många allt för att inte bli omkörd.
När man trafikerar motorvägar kan man göra en snarlik iakttagelse. Man kan länge närma sig ett koppel bilar som mer eller mindre kompiskör i den långsammare filen. Två-tre rakor förflyter medan man närmar sig bakifrån, utan att någon gör minsta ansats till att köra om. När det återstår något hundratal meter, så pass lite att den redan omkörande kommer att tvingas bromsa aktivt, då plötsligt slår det föraren i en av de framförvarande bilarna att jag borde ta och köra om nu, annars blir jag själv omkörd. Ofta följs han/hon av en eller flera bilar ytterligare som lägger sig i omkörningsfilen – även de utan att nämnvärt öka farten. Kilometer efter kilometer förflyter, så småningom får man börja räkna mil, om man inte blir påtagligt irriterad och delar med sig av sin sinnesstämning. De är med andra ord inte intresserade av att köra om, utan de närmast bosätter sig i omkörningsfilen, utan att till synes vara på väg någonstans.
Skulle man bära sig åt så där på Tyska autobahn skulle man antingen bli pryglad av mottrafikanterna eller bli lagförd av polisen, i värsta fall båda delarna.
Smala snöpta vägar skrämmer förare att krypköra.
Personligen tror jag att det nyss nämnda fenomenet på de snöpta vägarna, beror på att förarna i fråga känner sig osäkra och därför sänker hastigheten, när det blir enkelväg och stängslet kommer nära. Är föraren trött och/eller det är mörkt blir det ännu tydligare. När det dubbla körfältet öppnar sig känner sig föraren tryggare och gasar på. Föraren kan vara en äldre man som börjat se sämre eller en maktgalen kvinna som bara kör 500 mil om året och därför är osäker. Det hindrar henne inte att tycka, att hon är av Gud Fader utsedd att bestämma, hur män som kör över 10.000 mil per år bör köra. Eftersom hon själv kör som en kratta utgår hon naturligtvis från att alla män kör minst lika illa. Hon är ju nämligen övertygad om att kvinnor generellt kör bättre än män.
Jämlikhet innebär att den som ingenstans ska bestämmer tempot för alla.
Det motorvägsrelaterade fenomenet beror nog mer på en allmän ovilja att bli omkörd. I jämlikhetens Sverige tolkas dessvärre begreppet jämlikhet ofta som att den som har minst bråttom har rätt att bestämma tempot även för den som har ett mål med sin resa, som inte bara är ute på vägarna för att få tiden att gå.
Beakta de förutsättningar verkligheten erbjuder.
Allt det här är naturligtvis saker som den som bara kör 500 mil per år har svårt att lägga märke till. Allt för mycket uppmärksamhet går för denne åt till att krama ratten och hålla sig kvar i sätet. Det är inte nödvändigtvis någons fel att det är på det här sättet. Men man måste ta hänsyn till sådana omständigheter när man planerar vårt vägnät. Annars blir det tokigt.
Forskningen har politisk slagsida.
Ovan relaterade fenomen uppmärksammas inte heller av den befintliga trafiksäkerhetsforskningen. Den är nämligen, i sann nationalsocialdemokratisk anda, fullt sysselsatt med att ta reda på vad det är för fel på den som vill, eller behöver, köra fortare än den som har minst bråttom. Att ge uttryck för en vilja, att trafiksäkerhetsforskningen skulle uppmärksamma även de problem som följer av, att den som har minst bråttom vill tvinga alla andra att färdas i dennes tempo, är, i Sverige, naturligtvis liktydigt med att svära i kyrkan.
Motorvägar skulle gett bättre effekt och varit långsiktigt.
Säkert har de snöpta vägarna bidragit till att minska antalet dödsoffer i trafiken. Det imponerar dock föga. Hade man istället byggt riktig motorväg längs de mest olycksdrabbade vägsträckorna skulle sannolikt det också ha minskat antalet dödsolyckor – utan att ha de snöpta vägarnas långsiktiga och totalekonomiska nackdelar. Det återstår dessvärre att göra på alla vägar som nu snöpts. De kommer under överskådlig tid att vara begränsat framkomliga, ha mycket störningar i samband med olyckor, snöfall m.m.
Övertorneå måndag den 4 januari 2010
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar