onsdag 6 maj 2009

Livet och döden.

.

Som många andra har jag följt medias bevakning under senare tid. Bland annat har Uppdrag Granskning avslöjat den svenska kyrkans gravskändningar och nyhetsmedia rapporterat om samkönade äktenskap som det numera så fint heter.


Ingen har överlevt livet.

Ingen har hittills överlevt livet eller levt utan att sedan dö. Döden är en naturlig del av livet. Döden är inte något hotfullt och främmande. Förr förstod människor detta och hade ett naturligt förhållningssätt till döden. Man dog ofta i hemmet och gjordes i ordning med den sista skjortan för begravningen som skedde i närheten av där man levat och verkat. Familjen deltog i och svarade själva för begravningsförberedelserna. Begravningen ägde rum i nära anslutning till dödsfallet på en plats som den döde själv valt. Så är det ännu i en del andra länder. Så inte i Sverige.


Döden har institutionaliserats.

I Sverige har vi fjärmat oss från det naturliga. Döden har institutionaliserats. Bestämmandet över omständigheterna kring vår död och begravning har, som så mycket annat, tagits över av proffstyckare, som känner sig av Gud Fader utsedda att bestämma om människornas allra mest personliga förhållanden.


Åldrandet har institutionaliserats.

Åldrandet har flyttats över till institutioner där ibland ointresserade, känslokälla och oempatiska människor missköter våra åldringar till döds. Själva döendet har flyttats över till sjukhus där man visserligen får dö så småningom men först ska hållas i livet så länge som möjligt med maskiners och läkemedels hjälp, vare sig man vill det eller inte.


Dö utan smärtlindring.

Senaste nytt är att man inte heller ska få smärtlindring i livets slutskede. Man ska vårdas till förbannelse för att sedan dö i smärtor. Det var ett problem redan tidigare att man snålar med smärtlindring på slutet. Det ska nu förstärkas för att ett blindstyre till åklagare lagt sig i någonting som vederbörande inte begriper. Dessutom har det skett under former som förmodligen resulterar i att en erfaren och yrkeskunnig läkare som, följt praxis och, arbetat med patientens bästa för ögonen, skadats för livet.


Sorgearbete utan lik.

När döendet är avklarat och de anhöriga fått tillfälle att ta ett farväl åker liket ned i källarens kylrum. Sedan ska sorgearbetet bedrivas utan något lik till hands därför att liket, som förr fanns hemma på gården, sjanghajats av institutionerna. Eftersom människor är så upptagna, som Nanne träffande beskriver i sin sång ”Jag har inte tid”, får liket behaga att vänta i veckor och månader för att begravningstiden ska passa både institutionen och anförvanterna.


Rättan att bestämma över begravningen socialiserad.

Begravningen får sedan inte ske där den döde hade önskat, utan ska ske innanför kyrkogårdsmurarna, eller i en särskild minneslund. Många lägger tiotusentals kronor på inköp av ekkistor för att de ska stå emot jordtrycket. Vid begravningsgudstjänsten sker vederbörligt psalmsjungande – i bästa fall - det är inte så många som kan sjunga psalmer längre. Därefter sänks kistan ned i graven, varefter resten överlåts åt kyrkan att utföra. I annat fall lämnas kistan i kyrkan och församlingen eller begravningsentreprenören transporterar den vidare. Härefter tar dödgrävaren vid.


Kyrkans gravskändningar.

Grävmaskin kallas fram. Kistan, med lik och allt, mosas med grävmaskinens skopa innan maskinen får vräka ned jorden över kistan. Konfronterade med detta blånekar i stort hela kyrkosverige – från dödgrävare till ärkebiskop – på ett sätt som tycks få näsan att bli flera meter lång. Jag tycker inte att man kan säga annat än att det är vedervärdigt så vi bär oss åt mot våra äldre och våra döda.

Kommer detta att leda till, att efterlevande kidnappar anhörigas lik och ordnar begravning under värdiga former, på hemlig plats, utan naziststatens inblandning? – Långsökt? Jag tror inte det.


I andra länder får man själv bestämma.

Så här behöver det emellertid inte vara. I andra länder kan människorna själv bestämma var och under hurdana former de ska bli begravda utan att några utomstående viktigpettrar ska ha med saken att göra. Sorgen och omhändertagandet att våra döda ska vara en privat angelägenhet från vilket institutionernas känslokalla slödder ska hålla sin fingrar borta. Det måste vara upp till den enskilde, att själv bestämma om man vill bli begravd på sina egna ägor eller på en kyrkogård.


Den finska traditionen.

Jag har varit på flera begravningar i Finland. I vissa delar är de finska begravningsrutinerna lika de svenska. I andra delar skiljer de sig åt. Det är inte så konstigt. Fram till för 200 år sedan var Finland och Sverige ett och samma land. Dessutom brukar man ju säga att allt som sker i USA sker även i Sverige, några år senare. Det som sker i Sverige, sker även i Finland, ytterligare något senare, men först sedan man konstaterat att det inte fungerade i Sverige heller.

Ofta har man kistan hemma inför begravningen. Man åker till en minnesstund efter jordfästningen. När minnesstunden lider mot sitt slut åker ett antal nära anförvanter och nära vänner till graven och hjälps åt att fylla igen graven – inte med grävmaskiner – utan varsamt och respektfullt, med spadar. Det är en mycket fin känsla man upplever när man på detta sätt hjälps åt att göra en nära vän eller anförvant denna sista tjänst. Sannolikt underlättar det även sorgearbetet påtagligt.


Ge plats för nya kunder.

För mig är det fullständigt obegripligt hur vi ännu år 2009, i det postnazistiska Sverige, inte själva får bestämma var vi ska begravas och under hurdana former. Istället tvingas vi begravas på kyrkogårdar. Först ska vi dock skändas och vanställas av kyrkans vandaler. Efter en kort tid ska vi grävas upp igen av samma vandaler och tippas i en hög. Plats ska ges åt nya betalande kunder i den numera Staliniserade kyrkans taskspeleri.

Under sovjettiden gjordes kyrkor i Ryssland om till fähus, stall, svinstior etc. Men så här långt gick nog aldrig det etiska och moraliska förfallet i Sovjetunionen.


Den socialiserade kyrkan fokuserar på homofilbröllop.

Hur ska människosläktets fortplantning gå till när sosseriets infiltration av kyrkan lett till att den mest är intresserad av att organisera homofilbröllop? Hur ska skapelseläran och religionshistorian se ut i framtiden? Kommer homosexuella män även i framtiden att nekas sin självklara rätt att bli gravida eller ska detta också fixas? Kommer den pågående ”moderniseringen” av den av nationalsocialdemokratin infiltrerade kyrkan att leda till att även Jesus påstås ha varit homosexuell eller rent av var terränggående? Blir det inkvotering av kvinnor bland lärljungarna eller levde Jesus och lärljungarna i ett gruppäktenskap av Gudrun Schymantyp, fast samkönat?
Nej, det finns nog inget utrymme kvar för religiösa människor i kyrkan. De religiösa har tagit sin tillflykt till frikyrkor sedan den protestantiska kyrkan degenererats till en Fonus närstående nationalsocialdemokratisk indoktrineringsorganisation.


Vad händer med kyrkorna utan religiösa människor?

Vad blir det kvar av kyrkan sedan de religiösa flytt den och endast sosseriets administratörer finns kvar? Sosseriets parasiter kommer att finnas så länge kyrkans rikedomar finns kvar. Kyrkorna blir ganska snart onödiga och kostsamma att underhålla. I Frankrike bodde jag en gång i en nedlagd kyrka från 1400-talet som hade konverterats till hotell. Det var en mycket märklig och intressant upplevelse. Där altaret tidigare hade funnits var baren och receptionen placerad. Är det så den svenska kyrkans framtid ser ut nu när sosseriets skurkar drivit de religiösa ur kyrkan? Blir det hotell, restauranter, bostäder, spelhallar och bilverkstäder av kyrkorna?


Till och med döden har det tjuvaktiga sossepacket stulit av oss – återlämna den genast!


Gulag-Kolmården söndag den 3 maj 2009

Mikael Styrman

Inga kommentarer: